Välkommen! Logga in Bli medlem

avancerad

Iliaden och den sköna Helena

24/10 17:30
2 votes were received.
All visitors can vote.
Rate this post:



Det mest berömda kriget av alla – det trojanska kriget – utlöstes och underhölls av kvinnlig skönhet. Först ut var de tre gudinnorna Hera, Athena och Afrodite, som en dag råkade befinna sig vid berget Ida, som råkar ligga i närheten av Troja, och där herden Paris råkade valla sin hjord. Gudinnorna bad honom avgöra vem av dem som var vackrast, genom att ge henne det äpple på vilket tvedräktens gudinna Eris hade skrivit ”till den vackraste”.

Herden Paris, som egentligen var son av kung Priamos av Troja, hade vid sin födelse blivit spådd att orsaka Trojas undergång, varför man bett en herde att döda det nyfödda barnet. Herden valde dock att istället adoptera sitt offer. Paris som växt upp till en oskyldig och naiv ung man, gav äpplet till kärleksgudinnan Afrodite, eftersom hon i gengäld lovat Paris den undersköna Helena, hustrun till kung Menelaos av Sparta i Lakonien i södra Grekland.



Akilles var den mest kände av alla hjältarna i det trojanska kriget. Klädd i det pansar som Zeus gett honom i gåva, stod han i sin stridsvagn dragen av odödliga stridshingstar, och fick de trojanska leden att bryta samman och trojanerna att fly in bakom stadsmurens portar. Tjugotre mindre städer runt Troja föll för Akilles. På grund av två kvinnor tagna tillfånga i dessa småstäder utbröt ett gräl mellan Akilles och överkungen Agamemnon. Den av de trojanska kvinnorna som kallades Kryseis gavs som slavinna till kung Agamemnon, och den andra trojanskan som kallades Briseis gavs till Akilles. Även den sköna Helena var bortrövad. Det var dessa tre sköna kvinnor som övertog gudinnornas huvudroller i Iliadens skådespel. Vem var väl vackrast av dessa tre – den grekiska Helena, eller någon av trojanskorna Kryseis eller Briseis?

Sköna Helena

Helena av Sparta var halv människa, halv gudinna. Hon var dotter till överguden Zeus och drottning Leda, hustru till den spartanske kungen Tyndareus. Enligt en myt var Helenas moder inte Leda, utan Nemesis, straffets och vedergällningens gudinna. Nemesis ville inte para sig med Zeus, så hon bytte därför skepnad till olika djur medan hon försökte fly undan Zeus, slutligen till en gås, eller svan. Zeus förvandlade sig också till en gås/svan, och parade sig med Nemesis, som värpte det ägg ur vilket den sköna Helena föddes.


Drawing by Cornelis Bos after the lost original by Michelangelo

Helenas etymologi är osäker. Dels kan namnet härledas till den indoeuropeiska roten wel-, "att vända, rulla", eller sel- "att flyta, springa". Den senare tolkningen kan vi jämföra med Saraṇyū, en karaktär som kidnappades i Rigveda. Å andra sidan betyder Saraṇyū "snabb" och kommer av adjektivet sarana, "kör, snabbt", vilket ger en möjlig koppling till det vediska svaranā, "fackla, den lysande".

Nåväl, när det var dags för prinsessan Helena att gifta sig, kom kungar från hela världen med rika gåvor för att begära hennes hand. Menelaos, hennes blivande man, var inte närvarande men hade skickat sin bror, Agamemnon, att företräda honom. Det finns tre listor över friare med totalt 45 olika namn. Namnen på friarna matchar namnen på Iliadens skeppskaptener, alltså de män som senare for till Troja för att hämta hem Helena.

Kung Tyndareus vågade vare sig välja make till sin dotter eller att skicka bort någon av friarna, av fruktan att kränka dem och ge grund för ett gräl. Den sluge Odysseus, som var en av friarna, hade inte tagit med några brudgåvor eftersom han insåg att han hade liten chans att vinna tävlingen. Han lovade Tyndareus att lösa hans problem med friarna, om denne i sin tur lovade att stödja honom i hans uppvaktning av Penelope, dotter till Ikarios. Tyndareus samtyckte genast, och Odysseus föreslog, innan beslutet var fattat, att alla friarna skulle svära en högtidlig ed att försvara den utvalda maken mot vem som än grälade med honom. Efter att friarna hade svurit att inte hämnas, blev Menelaos vald till Helenas make. Kung Tyndareus offrade en häst, och Helena och Menelaos blev härskare av Sparta, efter att Tyndareos hade abdikerat.

Paris, den trojanske prinsen, kom några år senare till Sparta, i skepnad av en diplomatisk beskickning, men egentligen för att utkräva den pant som Afrodite lovat honom för att han korat henne till den vackraste gudinnan. Vad som hände sedan är oklart. Blev Helena våldtagen av Paris och bortförd mot sin vilja, som Herodotos säger, eller for Helena frivilligt bort med prinsen av Troja? Dio Chrysostomos tycks ha den senare åsikten: efter att Agamemnon hade gift sig med Klytaemnestra, Helenas syster, försökte Tyndareus av politiska skäl ge Helena till Menelaos. Helena var dock eftersökt av många friare, som kom från när och fjärran, bland dem Paris som överträffade alla andra och vann Tyndareus och hans söners gunst. Paris vann henne alltså rättvist och tog henne med sig hem till Troja, med hennes släktingars fulla samtycke. I en myt fullbordade Paris och Helena sin kärlek kvällen innan de lämnade Sparta, medan Homeros berättar att de två älskande fullbordade sin kärlek under en kort uppehåll på den lilla ön Kranai. På bara tre dagar nådde de Troja.

När Menelaos upptäckte att hans hustru saknades, bad han de andra friarna att uppfylla sina löften, och därmed börjar det trojanska kriget. Den grekiska flottan samlades i Aulis, men skeppen kunde inte avsegla, eftersom det var vindstilla. Artemis var rasande efter en vanhelgande handling av grekerna, och bara offret av Agamemnons dotter Ifigenia, kunde blidka henne. I Euripides ”Ifigenia i Aulis”, varnar Klytaimnestra, Ifigenia mor och Helenas syster, sin man för att offra Ifigenia för Helenas skull: ”att köpa vad vi avskyr mest, med det som vi håller kärast".

Innan striderna inletts skickar grekerna en delegation till trojanerna, ledd av Odysseus och Menelaos, som utan framgång försöker övertala Priamos att återlämna Helena. Homeros målar en gripande, ensam bild av Helena i Troja. Hon är fylld med avsmak och ånger över vad hon har orsakat, i slutet av kriget har trojanerna kommit att hata henne. Helena insåg så småningom Paris svagheter, och hon bestämde sig för att alliera sig med Hektor. Det är en tillgiven relation mellan två av dem, och Helena har hårda ord för Paris, när hon jämför de två bröderna: När Hector dör, är hon den tredje sörjande vid hans begravning, och hon säger att av alla trojaner, var enbart Hector och Priamos alltid vänliga mot henne.

Därför jag beklagar nu dig och mig själv med lika sorg,
för jag äger ej vän eller tröstare i trojanernas land
nej, alla män ryser vid min anblick.

Efter Hectors och Paris död, blev Helena älskarinna åt Deifobos, deras yngre bror, men när plundringen av Trojas började, gömde hon hans svärd, och lämnade honom på nåd och onåd till Menelaos och Odysseus. Aeneas möter den stympade Deifobos i Hades, hans sår tjänar som ett vittnesbörd om hans nesligt slut, orsakat av Helenas slutliga förräderi. Akilles och Agamemnon möts också i Hades där Agamemnon berättar att han mördats av Klytaimnestra, som är hans maka och Helenas syster, troligen som hämnd för att han offrat hennes dotter: "Men vad båtar mig själv, att jag genomkämpade kriget? Ack, mig bereddes av Zeus ju en jämmerlig död vid min hemkomst under Aigisthos’ och min skändliga makas mördarhand."

Bilden av Helena under Trojas fall är motsägelsefull. Å ena sidan simulerar hon förrädiskt Bacchiska riter, signalerar med en fackla till grekerna från stadens centraltorn och jublar över trojanernas blodbad. Å andra sidan ser vi också en ensam och hjälplös kvinna, som desperat söker en fristad, medan Troja står i lågor. När Menelaos äntligen finner henne, höjer han svärdet för att döda henne. Han hade krävt att enbart han skulle få dräpa sin otrogna hustru, men, när han står redo att göra det, låter hon klädnaden falla från sina axlar, och åsynen av hennes skönhet får honom att sänka svärdet. Elektra, Agamemnons dotter, klagar:

Ve mig för all min möda! Kan hennes skönhet ha tagit udden av deras svärd?


Kryseis
I Iliadens första verser, tar Agamemnon den trojanska kvinnan Kryseis som ett krigsbyte. Han kommer snart att hålla sin vackra slavinna förmer än sin egen hustru, och vägrar låta hennes far, Apollonprästen Kryses, friköpa henne.

Henne jag aldrig ger fri. Nej, förr skall hon hinnas av åldern
hemma i huset hos mig uti Argos, långt från sitt hemland,
medan hon går vid sin väv och om nätterna delar mitt läger.

Apollos orakel låter då en farsot svepa genom de grekiska arméerna, tills Agamemnon ger upp Kryseis, och låter Odysseus återlämna henne till fadern.

Briseis
Briseis var en mytisk prinsessa i Lyrnessos vid tiden för det trojanska kriget. Den unga Briseis ska ha varit ”fagerlockig” haft blå ögon och ljus hy, och vara mycket vacker och klipsk. När Akilles ledde anfallet på Troja, blev hon tillfångatagen och hela hennes familj (far, mor, tre bröder, och maken Mynes) dödades av Akilles. Alla tillfångatagna kvinnor betraktades som handelsvaror, så Briseis gavs helt sonika till Akilles som ett krigbyte och för att vara hans bihustru. Akilles kallar henne ofta sin brud och hustru, och Briseis sägs också ha betraktat Akilles som sin make. Akilles jämför deras relation med Menelaos och Helenas, som trots allt var vad kriget handlar om. Patroclus tröstade Briseis i hennes rädsla för att vara ensam bland fiender och hennes sorg över förlusten av land, familj och frihet. Han lovade att få Akilles att ta henne till sin hustru, och att han skulle ordna en bröllopsfest åt dem när de återvänt till Phthia efter krigsslutet.

Efter att Akilles övertalat Agamemnon att återlämna sin slavinna Kryseis till hennes far, Apollonprästen, kompenserar sig Agamemnon för förlusten genom att låta sina män Talthybius och Eryrates gripa Briseis som kompensation. Akilles blir rasande vid tanken på att Agamemnon ligger med Briseis. Som svar på förolämpningen drar sig Akilles tillbaka till sitt tält och vägrar att kämpa i kriget. Akilles frånvaro får katastrofala följder för grekerna. Trots Agamemnons storslagna erbjudanden om skatter och kvinnor, återvände Akilles först till striderna för att hämnas Patroklos' död, vilket får Agamemnon att återlämna Briseis till Akilles. Agamemnon svor på att hon fortfarande var orörd, och Briseis själv svär på sin trohet mot Akilles. Briseis stannade med Akilles tills han föll för Paris pil i hälen, och förberedde hans lik för livet efter detta. Briseis ska efter hans död och Trojas fall: "... bli given till en av Akilles' vapenbröder, liksom hans pansar".

Skiljedom
Vem var då skönast av de tre – Helena, Kryseis eller Briseis? Vi vet vad Paris hade ansett, om han varit skiljedomare än en gång, men vore det ett rättvist domslut? Svaret ger kanske den kvinnliga poeten Sapfo:

Vissa säger en rytteriattack med blanka vapen,
andra en falang på marsch, och åter andra en galär för fulla segel,
är det vackraste på denna mörka jord.
Men jag säger att det är den du älskar.
Så enkelt det är att få alla och envar att förstå,
genom att säga – Helena – för hennes skönhet överträffade alla dödliga kvinnors.
Helena – hon som övergav sin mest ädla make,
och seglade till Troja,
utan en tanke på sin dotter och sina kära föräldrar.
(förlåt, min översättning)


Eller säger kanske doktor Faustus det bäst, han som efter att ha träffat Helenas själ i dödsriket utbrister:

Är detta ansiktet som sjösatte tusen skepp, och brände ned Trojas ointagliga torn?
Sköna Helena, gör mig odödlig med en kyss.—[Han kysser henne]
Hennes läppar suger själen ur min kropp: se, där flyger den!
Kom, Helena, kom, ge tillbaka min själ.
Här vill jag dröja, för himlen är i dessa läppar,
och allt är bloss som inte är Helena.
Jag ska vara Paris, och för min kärlek till dig,
ska istället för Troja, Wertenberg bli plundrat;
och jag ska kämpa mot den veke Menelaos,
och bära mina färger och plymen i min hjälm.
Ja, jag ska såra Akilles i hans häl,
Och sedan återvända till Helena för en kyss.
O, du är skönare än aftonstunden
klädd i tusen stjärnors skönhet;
mer strålande än den flammande Jupiter
när han uppenbarade sig för den olyckliga Semele;
mer älskvärd än monarken i skyn
i Arethusas hänsynslösa azurfärgade vapen;
och ingen utom du ska bli min älskare!
[De går]
(Den tragiska historien om doktor Faustus, Christopher Marlowe, 1604, akt V, scen I)
(förlåt, min översättning)


Den sköna Helena blev i sitt hemland sedermera dyrkad som gudinna, så det är inte så konstigt att hennes namn är odödligt. Att våga kora en annan än Helena vore därför mycket dumdristigt; för det kan då gå för dig som det gick för den store poeten Stesichorus, som sägs ha drabbats av blindhet efter att ha diktat förolämpande verser om Helena av Troja. Bland annat påstod han att det trojanska kriget var hennes fel, och att både greker och trojaner samlades för att stena henne till döds vid Trojas fall. Först sedan han komponerat några smickrande poem, en palinodi, och tagit tillbaka sina beskyllningar, återfick han synen.

Det finns ingen sanning i den sagan,
Du for inte iväg på den välrodda galären,
Du nådde aldrig Trojas murar.


Otaliga är de böcker, filmer och operor som hon inspirerat till. Till och med en snapsvisa bär hennes namn:

Jag är sköna Helena,
skitig om bena
mest om det ena
men där dom sig förena
där e det renat
Skål!
(Mel: Bekant)


26 okt. 2013
Rubrik Medlem Läst av Postat

  Iliaden och den sköna Helena

Public Service 7157 24/10 17:30

  Bilitis' sånger

Public Service 800 26/10 02:54

  Sapfo av Lesbos

Public Service 7361 27/10 15:49

  Sapfo i konsten

Public Service 901 10/06 15:51

  Sapfo skrev på "skånska"

Public Service 241 07/02 13:21

  Jag älskar skånska

Anonym användare 204 07/02 16:16

  Ädelskånska knölar

Public Service 309 07/02 17:38

  Jesper Svenbro: Cirkeln är sluten

Public Service 372 26/04 09:09

  Gamlingen och nymferna

Public Service 1084 27/10 20:44

  Ljuvligt

Anonym användare 599 28/10 07:26

  Philaenis av Samos

Public Service 974 23/01 17:50



Beklagar men endast registrerade användare får skriva inlägg på detta forum.

Klicka här för att logga in

Användare Online

Gäster: 29
Web Analytics