Välkommen! Logga in Bli medlem

avancerad

Fransförlängning och narcissistisk infantilitet

Anonym användare
04/11 10:22
0 votes were received.
All visitors can vote.
Rate this post:





Jag hade Instagram ett kort tag men drunknade i en våg av förstorade läppar, lösfransar och någon slags spetsiga lösnaglar. Jag överöstes av selfie efter selfie med och utan solglasögon, selfies i bilar, uppställda tjejer på rad, pussande varandra på kinder, bilder tagna i speglar (dubbelnarcissism) fingrar spretande med lösnaglar i diverse olika nyanser. Solglasögonselfies, lösögonfransselfies, läppselfies, skåla med vinglas-selfies, tallrikar-med-ostron-selfes, nya-svindyra-skor-selfies, pluta-med munnen-selfies, nya-väskan-selfies.

Jag hade inte valt att bli bombarderad av det där, det är helt enkelt det Instagram består av och jag blev ofrivilligt marinerad i ett hav av självobjektifiering.

Var finns kritiken mot denna våg av narcissism, frivillig självobjektifiering och dålig smak som snart nog fyller hela Internet? Jag ser ingen motkraft, inga kritiska röster. Ingen vågar kritisera det av rädsla för att bli kallad bitter och avundsjuk. Avundsjuk!? Hur kan man tro att kritiker kan vara avundsjuka på självstigmatiserande underklassutseende och ett så obildat dumskallebeteende? Det kan bara vara en dumskalle som kan få för sig att kritik egentligen är avund. De har fått för sig att det är feministiskt och starkt att ägna livet åt denna helt barocka och osmakliga narcissism. Att de ”vågar ta plats” och att de ”vågar vara sig själva”. HA! Titta på bilden ovan – det tycks vara något av det mest konformativa beteende man kan ägna sig åt numera och så långt från ”att vara sig själv” man kan komma. Det ska enligt dem vara ett tecken på kvinnlig styrka och frigjordhet att förse sig med fula attribut som de inte förstår stigmatiserar dem och gör dem till levande symboler som säger: ”jag är obildad och dum i huvudet”. Mina tonårsdöttrar säger att det är losers som har lösögonfransar eftersom de visar så tydligt att deras egna inte duger. Att de säger så kan man tycka vad man vill om – men jag är glad att de har en kritisk blick på det!

Jag hade kunnat välja att titta bort, att ignorera det. Men vart jag än vänder blicken trycker de upp sina läppar och naglar, lösögonfransar, tatueringar och rumpor i mitt ansikte. Jag kräks på det!

Så om någon ägnar så stor del av sin vakna tid som det måste krävas till vad de anser är skönhet, sina naglar, sina läppar, sina ögonfransar, smink, cremer, botox, hår, sina smycken, kläder, skor och väskor – vari ligger det frigjorda? Är det frigjort att välja att fortsätta vara ett objekt? Är man ett subjekt om man väljer att vara ett objekt? Är det ett fritt val? Är det inte mer frigjort att välja att vara ett subjekt? Någon som tittar ut på världen ur sitt sinne och inte är någon som vill bli tittad på?

Hur gör självobjektifiering att kvinnor får mer makt att bestämma i samhället? Deras blick är ju inåtvänd, inkrökt, o-nyfiken och självcentrerad. De är inte intresserade av andra människor eller företeelser. De är bara intresserade av att de andra ska titta på dem och bekräfta att de finns, att de är tillräckligt bra.

”Ja men vissa av dem tjänar ju pengar på det!”.

Jaha? Vad har det med saken att göra? Jag kritiserar inte människors oförmåga att tjäna pengar.

Ponera att alla sysslade med detta, män och kvinnor lika mycket. Ingen hade längre blicken utåt, ingen brydde sig längre om att utbilda sig och lägga möda på annat än sitt utseende. Vad skulle det bli för värld? Självklart skulle allt kollapsa eftersom ett fungerande samhälle bygger på att några är vuxna, ansvarstagande, utbildade, nyfikna på hur man gör världen bättre på alla nivåer. Då kan dessa självobjektifierande, infantila narcissister få en plats och bli omhändertagna ungefär som vuxna tar hand om barn.

Vad har de att säga egentligen, vad tänker de för tankar? Vad finns innanför pannbenet på en människa som ägnar dagarna åt att pynta sig för att kunna ta en ny selfie var femte minut från samma vinkel, snett uppifrån, lätt gapande eller med uppspärrat leende och så många tänder som möjligt och med tom blick?

Vilka är dessa människor? Vilka är det som ställer upp sig på rad gång på gång i ändlösa gruppselfies? 10 kvinnor med likadana plutmunnar, samma självmedvetna och lätt osäkra selfie-miner. Vilka är det som skickar ut oändligt leende selfies till nätet, tätt ihop med pojkvännen, hunden, barnen, pappan, systern, bästisen – med texten ”bästa mammi!”? Vem skriver så? Vem skriver ”Älskling” till alla sina bekanta? Hur låter dessa människor när de talar? ”Äääälskliiingspaaaapppiii!” ”Pappis”? Är de bebisar? (Ja) De är bebisar med lösögonfransar och läppar som ser vrängda ut, som om de är ut-och-in. Bebisar med långa, spesiga naglar som de stolt visar upp för världen att beskåda …

Faktum är att det är ett infantilt beteende i en infantil värld. De har vuxit upp i den världen, förmodligen med infantila föräldrar eller med föräldrar som inte har stått för en vuxennärvaro. De har ett hål inom sig som måste fyllas och inte tillräckligt med mentala resurser att fylla det hålet på annat sätt än det som kräver minsta möjliga motstånd. Om de bara fixar till ögonfransarna så att de blir lite mer prinsesslika, så behövs ingen uppskjuten behovstillfredställelse alls. Det ger omedelbar tillfredställelse, precis som allt de gör. Är det vuxet? Inte särskilt. Det är så barn gör – de vill ha NU, inte sedan.

Sedan har vi dem som stoppar in saker i eller fyller ut rumpan så att den blir helt grotesk … de vänder snabbt rumpan till när de ser en kamera! Så frigjort … Vad är det frigjorda budskapet? Jag vet inte hur jag ska kunna uttrycka mitt totala förakt för detta med rumporna. Eller för tatueringar.

Varför säger ingen hur fult det är med tatueringar? De ser ju ut som heroinister! Armarna grönsvarta av kitchiga nonsensbilder och tillsammans med lösnaglar och krimskrams menat för barn är bilden av en obildad dumskalle komplett. Hur kan en vuxen människa spöka ut sig så? Är de inte ett tecken på ett infantilt samhälle som har löpt amok? Vuxna som vägrar växa upp, barn som får växa upp allt för fort.

Det är ofta tråkigt att vara vuxen. Det är slut på leken, man förväntas ta ansvar både över sig själv och andra. Man förväntas kunna göra saker för att det är bra i det långa loppet istället för bara det korta. Man förväntas klara av det mest basala som sömn, kost, att skaffa sig tak över huvudet. Man förväntas skapa en trygg tillvaro för sina barn, med tydliga ramar, villkorslös kärlek, riktlinjer och stöd och uppmuntran. Det tar år av tålamod och möda. Resultatet av uppfostran är tänkt att bli självständiga, autonoma vuxna människor som har lekt färdigt och har en ny drift där de längtar att ta hand om någon annan, ägna sig åt annat än sig själv. Det normala resultatet av uppfostran är att barnet blir fyllt av trygghet, kärlek och bekräftelse och sedan har det i sig som vuxen. De har inte det vacuum-liknande hålet som kräver bekräftelse i vuxen ålder. Man förväntas låta barnen vara barn, för den vuxne tar hand om vuxensysslorna. Det betyder att man arbetar, finns närvarande som förälder, kommer ihåg viktiga punkter i barnets liv, försakar sin egen lust ibland för att kunna bygga en stabil miljö hemma.

De självobjektifierande narcissisterna har ätit krumelurpiller och vägrar växa upp. De vill leka varje dag. De är fostrade av Pippi Långstrump. Kvinnor vill inte ta vuxenansvaret, de vill leka prinsessa alltid! När de får barn så blir barnen roliga accessoarer. Männen vill spela dataspel på kvällarna, de har ingen lust att läsa läxa med barnen, diska, städa, tvätta, hämta och lämna på dagis eller i skolan, lägga barnen. De går omkring med shorts och bakåtvänd keps och önskar förtvivlat att det gör att de får vara barn alltid så att de både får leka hur mycket de vill OCH bestämma om de vill vara uppe hela natten, dricka öl varje dag, äta pizza varje dag och tatuera kuliga krumelurer på armarna.

De här människorna är som väldigt små barn som klär ut sig med mammas smink och kläder. Det ropar högljutt, desperat och hjärtskärande efter bekräftelse i form av likes och hjärtan. Deras hunger efter bekräftelse kommer kanske från en sådan enorm känslomässig brist i uppväxten att den är omättlig. Men det är fult med fransförlängning. Det är fult med förstorade läppar och naglar som klor. Det stigmatiserar personen som en person med låg självkänsla och negativ självbild. En som desperat önskar få höra hur fin och bra hen är. ”Här kommer jag och jag är inte nöjd med mig själv, jag har satt på en lös-mun och lösnaglar. Jag lever genom hur många hjärtan jag får, hur många beundrande ”finaste älsklingen” jag får”. Detta fullt medveten om att de där hjärtanen och de där "finaste älsklingen" bara är slentrianmässiga tryckningar på människors smartphone utan någon innerlighet eller ärlighet. Dessa hastigt ivägtryckta hjärtan räcker bara en stund och snart är tomheten plågsam igen och då måste man posta en selfie till. Kanske på barnen, men med mig i den där vinkeln där jag är så sexig …

De är som clowner och ser ut som sådana. De målar en stor röd mun och sätter på ett jättelikt skratt för att dölja sin upplevda tomhet, obetydlighet, osäkerhet och ledsenhet. Men för varje applåd de får för sin clownmun och sina krumbukter i manegen, desto tommare och mindre blir de inuti. Det är så sorgligt att man bara vill gråta åt det.

Jag tror att det går åt helvete med en generation fransförlängda plutmunnar.
Rubrik Medlem Läst av Postat

  Fransförlängning och narcissistisk infantilitet

Anonym användare 296 04/11 10:22

  Om pekorala uttalanden

Anonym användare 117 05/11 14:12

  Den narcissistiska kulturen

Anonym användare 125 06/11 18:42

  Skolundervisningen och den nya okunnigheten

Anonym användare 118 06/11 18:52

  Det infantila samhället

Anonym användare 241 08/11 10:56

  Trump vann

Anonym användare 183 09/11 12:42



Beklagar men endast registrerade användare får skriva inlägg på detta forum.

Klicka här för att logga in

Användare Online

Gäster: 11
Web Analytics