Välkommen! Logga in Bli medlem

avancerad

Vuxenhet och infantilitet

Anonym användare
06/09 11:59
0 votes were received.
All visitors can vote.
Rate this post:



För några år sedan läste jag boken Det infantila samhället av Carl Hamilton. Den berörde mig mycket eftersom den beskrev dagens vuxna som infantila. Han skrev om hur snabbt barn tvingas växa upp och hur vuxna numera verkar sky ansvar och vuxenhet. Många gånger har jag återvänt till den boken då jag upplevt just detta både med mig själv och med andra vuxna omkring mig.

Att läsa kapitel två, Det psykoanalytiska perspektivet och själslivets grundvalar i boken Inre värld och förändring av Ludvig Igra, gav mig fördjupad insikt om vad Det infantila samhället handlar om.

Igra tar upp dikten My heart leaps up av William Wordsworth:

My heart leaps up when I behold
A rainbow in the sky:
So was it now I am a man,
So be it when I shall grow old
Or let me die!
The child is father of the man:
And I could wish my days to be
Bound each to each by natural piety.

När Wordsworth skriver “The child is father of the man” tolkar Igra det som att det förmedlar insikt om själslivet och fast Freud inte ens var född vid tiden då dikten skrevs, handlar den också enligt mig om det som har kommit att ha konsekvenser för psykoanalysens teori och teknik. Wordsworth verkar ha haft en säregen förmåga att formulera det hela i några korta rader. Igra talar om begreppen infantil och vuxen ur psykoanalytiskt perspektiv och beskriver hur infantil i det sammanhanget präglas av konflikter kring beroenderelationen till föräldrarna. Barnet är så beroende att det får ångest över att föräldrarna ska försvinna och att dess egen överlevnad därmed är osäker. Då fantiserar barnet om att det skulle klara sig själv, har omnipotenta fantasier och kan då plötsligt tänka att det är föräldrarna som inte klarar sig utan barnet. Om barnet är med om svåra upplevelser kan det leda till att det stannar kvar i den omnipotenta, infantila fantasin istället för att långsamt men säkert närma sig verkligheten allt eftersom det växer upp. I värsta fall kan barnet tydligen bli så beroende av de omnipotenta fantasierna att det förlitar sig mer på det magiska i fantasin än på de människor det behöver. Då får barnet inte tillit till andra människor utan förlitar sig på sina infantila fantasier istället. Om föräldrarna (Igra skriver modern) inte kan härbergera barnets känslor eller inte är känslomässigt meningsfulla för barnet vänder sig barnet till sina egna inre, omnipotenta objekt och identifierar sig med dem för att skydda sig mot smärtsamma känslor. (Herregud man vill ju bara gråta!). Detta kallas för en inre objektrelation och är enligt Igra en slags avgudadyrkan. För barn med en kärleksfull omgivning, en omgivning som kan ge dem mening och härbärgera deras känslor fungerar fantasin som ett sätt att utforska verkligheten men för barn som försöker undvika smärtsamma känslor hjälper bara fantasin till att avgränsa barnet från verkligheten.

Igra talar om vad som utmärker den infantila dimensionen i personligheten och berättar att förutom att den är omogen så finns här också rötterna till omsorg om andra, osjälviskhet, respekt, ett öppet sinnelag, omedelbarhet och nyfikenhet. Vuxenheten säger han står för mer beständiga känslor och språket, en ökad förmåga att handha konflikter och motstridiga önskningar och behov. Han skriver att rädslans makt minskar och att tålamodet ökar. Dessutom fördjupas förmågan till omsorg när mogna former av beroende blir möjligt. Den infantila dimensionen använder sig mer av kroppslighet och drömmens visuella intensitet. Igra skriver om svårt det kan vara för den vuxne att ge sin infantila sida en språklig form. Jag kan tänka mig detta rent visuellt, känslomässigt men kan faktiskt ha svårt att klä själva det i ett språk. Men att ha kontakt mellan sin infantila, drömmande, fantiserande, kroppsliga och visuella sida och sin vuxna språkliga, rationella, känslomässigt kontrollerade och mogna sida upplever jag vara det ultimata, helt enkelt det som betyder vad det är att vara människa. Det är detta jag tror att Wordsworth menar med dessa rader:

My heart leaps up when I behold
A rainbow in the sky:
So was it now I am a man,
So be it when I shall grow old
Or let me die!

Jag tror att han menar att man som vuxen måste kunna njuta av det omedelbart vackra och magiska med en regnbåge även om man som man och gammal vet att det bara är vattenprismor som reflekterar ljuset. Har man inte kontakt med den omedelbarheten så har den vuxne förlorat kontakten med sin infantilitet och är inte längre en hel människa. Igra skriver att de infantila strukturerna ges möjlighet att berika och vitalisera de vuxna struktuerna men att förutsättningen för det är att klyftan mellan det infantila och det vuxna inte har gått för djupt. Om den vuxne är avskuren från sin inre infantilitet så blir vuxenheten utarmad, konventionell och livlös samtidigt som den infantila aspekten av personligheten hotar att översvämma den försvagade vuxenheten. En tickande bomb alltså.

Jag har då och då kommit i kontakt med människor som inte vill tala om vad som står i böcker eller vad forskningen har kommit fram till. De hävdar bestämt att de ”känner” vad som är rätt och fel och att ingen utifrån kommande kunskap kan förändra dem. Jag har förundrats och förgäves försökt argumentera kring detta med dem. Nu förstår jag orsaken till deras synvinkel. De förnekar ofta allt alla andra säger, de förkastar alla andras ståndpunkter för att envist hålla fast vid att det de ”känner” är det rätta och att ingen kan säga något som påverkar den åsikten. Jag tror att deras infantila dimension dominerar och att de inte har utvecklat den vuxenhet som behövs för att rationellt kunna se på och vistas i verkligheten.

Med vuxenheten kommer ett mer stabiliserat känsloliv och Igra skriver att stabila känslostrukturer bildar en grund som också innefattar infantilitetens spontanitet och omedelbarhet. Saknas den stabila grunden skriver Igra att känslolivet bli en serie uppvispade affektutlevelser som lika lite bidrar till känslolivets utveckling som en fyrverkeriuppvisning kan kvarlämna bestående spår på himlavalvet. Han menar att vuxenhetens främsta fördel är att den kan bevara och bearbeta jobbiga inre känslor och hindra den från att översvämmas av infantila ångestreaktioner. När en människa mognar och blir vuxen på ett adekvat sätt tar hon ansvar över sin inre värld och då är det inte lika förvirrande och ångestskapande att uppleva världens mångtydighet. Hon kan härbergera verkligheten i hela dess komplexitet.

Igra berättar om vuxna som söker hjälp därför att de känner sin vuxenhet bräcklig eller frånvarande. Deras förhoppningar och strävanden i arbete och kärlek grusas, de har ångest, kan inte njuta och ser sig oförmögna att utveckla sina liv i den riktning de önskar. De känner sig som offer för yttre omständigheter, illa behandlade av medmänniskor och livet, otillräckliga inför de krav som ställs på dem och hjälplösa inför sina egna låsningar och sin rädsla. En skoningslös inre makt, som gör dem okänsliga och överkänsliga på en och samma gång, tycks underminera alla vuxna strävanden och förhoppningar. Jag tänker mig den makten som ett litet barn inom oss. Barnet känner sig hotat och upplevs av jaget som hotande på samma gång och det är svårt att hantera. Igra skriver om hur Freud skrev om den inre världen där drifter och avtryck från den yttre verkligheten vävs samman och bildar hela själslivet. Man insåg då att den inre världen inte entydigt avspeglar den yttre verkligheten. Freud menade att någon som oförskyllt blir lidande genom andra inte kan komma över detta så länge han bara betraktar sig som ett offer. Man kan inte råda över sitt öde, men man kan välja hur man ska förvalta det. Man kan använda ödet som alibi för att ursäkta sina tillkortakommanden och osympatiska drag, men man kan istället välja att sträva efter att övervinna sitt ödes negativa inverkan. Igra skriver att det i varje situation finns ett visst utrymme som gör att individen inte behöver förbli ett passivt offer. Även då det inte finns något handlingsutrymme finns det alltid ett förhållningsutrymme.

Är det inte något som ger hopp om mänskligheten? Jag såg ett litet vykort uppklistrat på anslagstavlan på Universitetet. På vykortet stod det ”Kärlek och respekt, ska det vara så jävla svårt?”. I hela diskussionen ovan ärvs kärlek och respekt (eller bristen på kärlek och respekt) från far till son och från son till far. Det är lätt hänt att förtvivla när man inser att brist på kärlek och respekt inte är vald illvilja utan en ofrånkomlig följd av arv. Det lilla barnet som flyr in i sina infantila, omnipotenta fantasier och bort från verkligheten för att undvika smärta blir en dålig far till den vuxne man han kommer att växa upp till.

I boken Det infantila samhället läser man om de reella återverkningar just detta har på barn och vuxna i samhället idag. Vuxna behandlar sina barn som chica tillbehör till den infantila fantasivärld de lever i då de helst vill leka hela dagarna. Deras omtanke om sina egna barn brister, barnen har ingen som härbergerar deras känslor och ingen som kan ta ansvar för vilka TV-program man kan se som barn. De förväntas klä sig som små vuxna och ta hänsyn till att föräldrarna hellre vill spela TV-spel än att förhöra på läxan. De ser TV-tävlingar i vilket själva syftet är att vuxna ska bete sig så vidrigt som möjligt för att vinna. Hur ska de barnen kunna bli bra föräldrar till sig själva och skapa en så bra grund att stå på att de kan stoppa den onda cirkeln och bli den mogne vuxne som i sin tur kan ta han dom sina egna barn så att de slipper fly in i sin egen fantasi för att slippa smärtan?

Jag vet att den psykoanalytiska behandling som det talas om i Igras bok riktar sig till människor med större problem än så, men det är ändå tröstande att tänka att även omogna vuxna kan mogna till fullblodsvuxna och (därmed) ha normal kontakt med sin infantila dimension genom insikt och arbete.

I kapitlet talas det om detta fenomen ur några lite olika synvinklar; Melanie Klein beskrev det som att man går från den schizo-paranoida positionens självcentrering och förenklade kategorier till den depressiva positionens omsorg om andra och ansvarstagande för egna handlingar och fantasier. Hon menade att det råder ett dynamiskt växelspel mellan dessa men att den depressiva positionens dominans är en förutsättning för rörelse som alstrar liv, känslomässig mening och vitaliserande spänning i själslivet. Freuds psykosexuella utvecklingsfaser diskuteras utifrån att vuxenheten innebär en minskad betydelse för de pregenitala symboliseringsformerna och den genitala som tar över som en kärleksfull kraft i den inre världen. För mig är detta lite olika sätt att se på samma sak och varför det är så svårt att sätta mer exakta ord på företeelsen har nog med den vuxnes problem att klä det i ord som bara den infantila dimensionen känner.
Rubrik Medlem Läst av Postat

  Vuxenhet och infantilitet

Anonym användare 2115 06/09 11:59



Beklagar men endast registrerade användare får skriva inlägg på detta forum.

Klicka här för att logga in

Användare Online

Gäster: 21
Web Analytics