Välkommen! Logga in Bli medlem

avancerad

Filifjonkan som trodde på katastrofer

Anonym användare
09/06 18:08
0 votes were received.
All visitors can vote.
Rate this post:



FILIFJONKAN
SOM TRODDE PÅ KATASTROFER

Det var en gång en Filifjonka som tvättade sin stora trasmatta i havet. Hon gnodde med tvål och borste ända fram till den blåa randen och så väntade hon på var sjunde våg som kom precis lagom för att skölja bort tvålskummet.
Sen tvättade hon till nästa blåa rand och solen värmde hennes rygg och hon stack ner sina smala ben i det genomskinliga vattnet och gnodde, och gnodde.
Det var en mild och stillastående sommardag, just en sådan som är lämplig för att tvätta mattorna. Långsamma och sömniga kom dyningarna för att hjälpa till och kring hennes röda mössa summade några humlor som trodde att hon var en blomma.

Gör er till bara, tänkte Filifjonkan bistert. Jag vet hur det är i alla fall. Så här fridfullt ser det alltid ut före en katastrof.
Hon kom fram till den sista blåa randen, lät den sjunde vågen spola över ett slag och drog ut hela mattan i havet för att skölja den.
Berget var slätt och rött under vattnet, där nere dansade solens reflexer fram och tillbaka. De dansade också över Filifjonkans tår och förgyllde dem alla tio.
Hon försjönk i funderingar. Man kunde skaffa sig ny mössa i orange, eller brodera solreflexer kring kanten på den gamla, i guld. Men det blir naturligtvis aldrig detsamma när de inte rör sig. Och förresten, vad gör man med en ny mössa när farligheten kommer? Man kan lika gärna förgås i den gamla...
Filifjonkan släpade i land sin matta och daskade den i berget och började trumpet kliva omkring på den för att vattnet skulle rinna ur.
Det var för vackert väder, det var onaturligt. Någonting måste hända, hon visste det. Någonstans bakom horisonten samlade sig någonting mörkt och förfärligt. Det arbetade sig upp, det kom fortare och fortare.
Man vet inte ens vad det är, viskade Filifjonkan för sig själv. Hela havet blir svart, det mular - solskenet slocknar…
Hennes hjärta börjar dunka och ryggen blir kall. Hon snodde runt som om hon hade haft en fiende bakom sig. Där glittrade havet som förut, solreflexerna dansade på botten i lekfulla åttor och sommarvinden strök tröstande över hennes nos.
Men det är inte så lätt att trösta en Filifjonka som har gripits av panik och inte vet varför.
Med darrande tassar bredde hon ut sin matta att torka. Rafsade åt sig tvålen och borsten och stack iväg hemåt för att sätta på tevatten. Gafsan hade lovat att titta in vid femtiden.

Filifjonkans hus var stort och inte särskilt vackert. Någon som ville bli av med gamla färgburkar hade målat det mörkgrönt utanpå och brunt inuti. Filifjonkan hade hyrt det omöblerat av en Hemul som försäkrat att hennes mormor brukat bo där om somrarna i sin ungdom, och eftersom Filifjonkan var mycket släktkär tyckte hon genast att hon borde bo i samma hus för att hedra sin mormors minne.
Den första kvällen hade hon suttit på trappan och förvånat sig över mormor som måste ha varit mycket olik sig själv när hon var ung. Tänka sig att en äkta Filifjonka som hade sinne för naturens skönhet skulle slå sig ner på den här magra, hemska kusten. Ingen trädgård där man kunde sylta in, inte minsta lilla lövträd som kunde göras om till en berså. Inte ens en hygglig utsikt.
Filifjonkan suckade och betraktade förlorat det gröna skymningshavet som kantade stranden med bränning så långt man kunde se. Grönt hav, vit sand, röd tång. Just precis ett landskap för katastrofer; inte en enda trygg fläck.
Och sen, naturligtvis, hade Filifjonkan fått reda på att alltsammans var ett misstag.
Hon hade flyttat in i det förskräckliga huset på den förskräckliga stranden alldeles i onödan. Hennes mormor hade bott i ett helt annat hus. Så är det i livet.
Men då hade Filifjonkan hunnit skriva till hela släkten om sin flyttning, så hon tyckte inte det passade sig att byta hus.
De kunde tro att hon var hoppsig.
Filifjonkan stängde alltså dörren om sig och försökte göra det trevligt inomhus. Det var inte lätt. Rummen var så höga att taket alltid låg i skugga. Fönstren var stora och allvarliga och inga spetsgardiner i världen kunde få dem att bli vänliga. Det var inte fönster att titta ut igenom, det var fönster genom vilka någon kunde titta in – och det tyckte Filifjonkan inte om.
Hon försökte göra hemtrevliga hörn men de blev inte hemtrevliga. Hennes möbelgrupper tappade bort sig. Stolarna sökte skydd hos bordet, soffan kröp skräckslagen in mot väggen och lampornas ljuscirklar var lika förlorade som det ängsliga ljuset av en ficklampa i en mörk skog.
Som alla Filifjonkor hade hon en massa prydnadsföremål. Små speglar och släktfotografier i ramar av sammet och snäckor, kattungar och hemuler av porslin som vilade på virkade dukar, vackra minnesord broderade med silke eller silver, mycket små vaser och trevliga tevärmare i form av mymlor – ja, allt sådant som gör livet lättare och mindre farligt och stort.
Men alla dessa vackra, älskade ting förlorade sin trygghet och sin mening i det dystra huset vid havet. Hon flyttade dem från bordet till byrån och från byrån till fönstret men ingenstans var de hemma.
Där stod de nu igen. Lika bortkomna.
Filifjonkan stannade i dörren och tittade och sökte tröst hos sina ägodelar. Men de var lika hjälplösa som hon själv. Hon gick in i köket och lade tvålen och mattborsten på diskbänken. Sen tände Filifjonkan under tevattnet och satte fram de finaste kopparna med guldkant. Hon tog ner kakfatet, blåste behändigt undan smulorna från kanten och lade några glaserade kakor överst för att imponera på Gafsan.
Gafsan drack sitt te utan grädde, men Filifjonkan tog i alla fall fram mormors silversnäcka i båtform. Sockret lade hon i en liten plyschkorg med pärlor på handtaget.
Medan hon dukade tebordet kände hon sig alldeles lugn och alla katastroftankar var avstängda.
Men det var bra synd att man inte kunde hitta trevliga och passande blommor i den här fatala trakten. De såg ut som argsinta små buskar och blommorna gick inte i färg med vardagsrummet. Filifjonkan gav vasen en missnöjd puff och tog ett steg mot fönstret för att titta efter Gafsan.
Sen tänkte hon hastigt, nej nej. Jag ska inte titta efter henne. Jag ska vänta tills hon knackar. Då springer jag och öppnar och vi är båda två hemskt glada och sällskapliga och pratar massor… Om jag tittar efter henne kan det hända att stranden är tom ända bort till fyren. Eller också ser jag en liten prick som närmar sig och jag tycker inte om saker som kommer närmare, obönhörligt… och ännu värre vore det om den där pricken plötsligt blev mindre och gick sin väg…
Filifjonkan började darra. Vad är det med mig, tänkte hon. Jag måste tala om saken med Gafsan. Kanske hon inte är den jag helst ville prata med, men jag känner ju ingen annan.
Det knackade på dörren. Filifjonkan störtade ut i hallen och var i gång med att prata redan innan hon öppnade.
… och så vackert väder, ropade hon, havet, tänk havet… så blått, så vänligt, inte en krusning! Hur mår Ni, ja Ni ser strålande ut, det kunde jag väl tro… Men så här, när man lever så här, naturen och allt – det ordnar ju upp så mycket eller hur?
Hon är mer förvirrad än vanligt, tänkte Gafsan och drog handskarna av sig (för hon var en verklig dam) och högt sa hon:
Precis. Hur rätt Ni har, fru Filifjonk.
De satte sig vid tebordet och Filifjonkan var så glad över att ha sällskap att hon pratade i vädret och hällde te över bordduken.
Gafsan berömde kakorna och sockerskålen och allt hon kunde hitta på, men om blommorna sa hon ingenting. Naturligtvis. Gafsan var väluppfostrad, och vem som helst kunde se att den där vilda, arga busken inte passade ihop med teservisen.
Om en stund slutade Filifjonkan att prata i vädret, och eftersom Gafsan ingenting sa blev det småningom alldeles tyst.
Med ens slocknade solskenet på bordduken. De stora allvarliga fönstren fylldes av moln och de båda damerna kunde höra vinden komma på havet. Långt borta, som en viskning.
Jag såg att fru Filifjonk har haft mattan på tvätt, sa Gafsan med artigt intresse.
Ja, sjövattnet ska ju vara så bra för mattor, svarade Filifjonkan. Färgerna slår inte i varann och doften är så frisk efteråt…
Jag måste få Gafsan att förstå, tänkte hon. Jag måste få någon att förstå att jag är rädd, någon som kan svara och säga, naturligvis är du rädd, det begriper jag så innerligt bra. Eller också, men snälla du, vad finns det att vara rädd för? En sån här fin lugn sommardag. Vilket som helst, men nånting.
De här kakorna är bakade efter mormors recept, sa Filifjonkan. Och så lutade hon sig fram över tebordet och viskade: Det här lugnet är inte naturligt. Det betyder att nånting förfärligt kommer att hända. Kära Gafsa, tro mig, vi är mycket små med våra tekakor och våra mattor och allt det där som är viktigt, Ni vet, förfärligt viktigt men alltid hotat av det obönhörliga…
Å, sa Gafsan och blev generad.
Jojo, det obönhörliga, fortsatte Filifjonkan hastigt. Det som man inte kan be, inte resonera med, inte förstå och aldrig fråga. Det som kommer bakom en svart ruta, långt borta på vägen, långt ute på havet och växer och växer och aldrig syns förrn det är för sent. Har Gafsan känt det? Säg att Ni har varit med om det, nån gång? Snälla Ni, säg det?
Gafsan var alldeles för i ansiktet och snurrade sockerskålen runt runt och önskade att hon aldrig kommit.
Så här på sensommaren kan det blåsa upp rätt häftigt ibland, sa hon till slut, försiktigt.
Filifjonkan svepte in sig i besviken tystnad. Gafsan väntade en stund, sen fortsatte hon, en aning irriterad:
Jag hade byken på tork i fredags, och tro mig eller inte, jag fick springa ända till grinden efter mitt bästa örngott, så som det blåste. Van använder Ni för tvättmedel, fru Filifjonk?
Jag minns inte, svarade Filifjonkan och blev med ens så förfärligt trött för att Gafsan inte försökte förstå henne. Vill Ni ha mer te?
Nej tack, sa Gafsan. Det var en riktigt trevlig liten visit. Nu är jag rädd att jag måste ge mig av hemåt så småningom.
jaja, sa Filifjonkan. Jag förstår.
Där ute hade det mörknat över havet och sjön mumlade mot stränderna.
Det var för tidigt att tända lampan utan att verka rädd men lite för skumt för att vara trevligt. Gafsans smala näsa var mer hopskrynklad än vanligt, man kunde tro att hon inte trivdes. Men Filifjonkan hjälpte henne inte att komma iväg, hon sa ingenting utan satt helt stilla och bröt sönder sina glaserade kakor i småbitar.
Det här är pinsamt, tänkte Gafsan och flyttade oförmärkt över sin väska från byrån och stack den under armen. Sydvästen tog i därutanför.
Ni talar om blåst, sa Filifjonkan plötsligt. Blåst som far iväg med ens byk. Men jag talar om cykloner. Tyfoner, kära Gafsa. Tromber, virvelvindar, taifuner, sandstormar… Flodvågor som tar med sig ens hus… Men allra mest talar jag om mig själv fast jag vet att det inte är fint sätt. Jag vet att det kommer att gå på tok. Jag tänker på det hela tiden. Till och med när jag tvättar min trasmatta. Kan Ni förstå det? Känner Ni likadant?
Det brukar gå med ättika, sa Gafsan och stirrade på sin tekopp. Trasmattorna brukar hålla färgen om man häller lite ättika i sköljvattnet.
Då blev Filifjonkan arg, och det var mycket ovanligt för henne. Hon kände att hon måste utmana Gafsan på något vis, och hon tog det första bästa hon hittade på, pekade på den otäcka lilla busken i sin vas och ropade:
Titta på den! Den är vacker! Den går precis ihop med servisen!
Och Gafsan blev också arg och trött på alltihop och flög upp och sa:
Visst inte! Den är för stor och för taggig och för grann, den är utmanande och passar inte alls på en tebjudning!
Sen sa de båda damerna farväl till varandra och Filifjonkan stängde sin dörr och gick tillbaka in i vardagsrummet.

Hon var lessen och besviken och hade en känsla av att bjudningen inte varit lyckad. Den lilla busken stod mitt på tebordet, grå och taggig och översållad av mörkröda blommor. Plötsligt fick Filifjonkan för sig att det inte var blommorna som gick illa ihop med servisen, det var servisen som inte passade ihop med nånting alls.
Hon flyttade vasen till fönsterbrädet.
Hela havet var förändrat. Det var grått, vågorna hade fått vita tänder och nafsade ilsket i strandkanten. Himlen var rödaktig och tung.
Filifjonkan stod kvar i fönstret, länge, och hörde hur vinden ökade.
Så ringde telefonen.
Är det fru Filifjonk? Frågade Gafsans röst, försiktigt.
Naturligvis är det jag, svarade Filifjonkan. Här bor ingen annan. Kom Ni hem ordentligt?
Visst visst, sa Gafsan. Det tycks blåsa lite nu igen. Hon var tyst en stund och sen sa hon vänligt: Fru Filifjonk? De där hemskheterna Ni talade om. Har de inträffat ofta?
Nej, svarade Filifjonkan.
Bara ibland, alltså?
Egentligen aldrig, sa Filifjonkan. Det bara känns så.
Å, sa Gafsan. Ja, jag ville bara tacka för sist. Så det har aldrig hänt Er nånting, nånsin?
Nej, svarade Filifjonkan. Det var snällt av Er att ringa.
Hoppas vi ses nån gång.
Det hoppas jag med, sa Gafsan och ringde av.
Filifjonkan satt en stund och frös och tittade på telefonen.
Snart blir mina fönster svarta, tänkte hon. Man kunde hänga för dem med filtar. Man kunde vända speglarna mot väggen. Men hon gjorde ingenting, satt bara och lyssnade till vinden som tjöt i skorstenen. Precis som ett litet övergivet djur.

På sydsidan började hemulens fiskhåv dunka mot väggen men Filifjonkan vågade inte gå ut och ta ner den.
Huset darrade, helt sakta, nu kom vinden i stötar, man hörde hur stormen tog sats och kom löpande i språng över havet.
En tegelpanna rutschade ner där utanför och slogs sönder mot berget. Filifjonkan ryckte till och reste sig. Hon gick hastigt in i sänkammaren. Men den var för stor, den kändes inte säker. Skafferiet. Det var tillräckligt litet för att man skulle känna sig trygg. Filifjonkan tog täcket i famnen och rusade genom kökskorridoren, sparkade upp skafferidörren och stängde den flämtande bakom sig. Här hördes stormen inte så mycket. Och det fanns inget fönster, bara en liten ventil.
Hon trevade sig fram i mörkret förbi potatissäcken och rullade in sig i täcket tätt intill väggen under sylthyllan.


Långsamt började hennes fantasi måla upp ett eget oväder, ett mycket svartare och vildare än det som skakade hennes hus. Bränningarna blev stora vita drakar, en vrålande tromb vred upp vattnet i en svart pelare vid horisonten, en glänsande pelare som rusade fram mot henne, närmare och närmare…
Hennes egen storm var alltid den hemskaste, men så hade det ju alltid varit. Och allra längst in var Filifjonkan lite stolt över sina katastrofer som hon var alldeles ensam om.
Gafsan är en åsna, tänkte hon. En fånig fru som inte kan tänka på annat än tekakor och örngott. Hon förstår sig inte på blommor heller. Och allra minst på mig. Nu sitter hon där och tror att jag aldrig har varit med om nånting. Jag som varenda dag upplever jordens undergång och ändå fortsätter med att klä på mig och klä av mig och äta och diska och ha visiter som om ingenting hade hänt!
Filifjonkan stack fram nosen, stirrade strängt ut i mörkret och sa: Jag ska visa er.
Vad hon nu menade med det. Sen kröp hon in under täcket och höll tassarna för öronen.
Men där ute ökade stormen stadigt mot midnatt, och klockan ett var den uppe i 46 sekundmeter.
Nån gång vid tvåtiden på natten blåste skorstenen ner. Hälften av den rasade på husets utsida och resten åkte ner i spiseln. Genom hålet i taket såg man den, mörka natthimlen med stora farande moln. Och så flög stormen in i huset och man såg ingenting alls för spisaska och flaxande gardiner och borddukar och släktfotografier som for kring öronen på en. Alla Filifjonkans skrämda ägodelar fick liv, det prasslade, klingade och skramlade, dörrar slog igen och tavlorna åkte i golvet.
Mitt i vardagrummet stod Filifjonkan, yrvaken och vild i sin fladdrande kjol och tänkte förvirrat:
Nu händer det. Nu går allting på tok. Äntligen. Nu behöver jag inte vänta längre.
Hon tog telefonen för att ringa till Gafsan och säga henne… nåja, säga nånting som skulle platta till Gafsan för alla tider. Nånting lugnt och triumferande.
Men telefonledningen hade blåst ner.
Filifjonkan hörde ingenting annat än stormen och tegelpannorna som skramlade ner över taket. Om jag går upp på vinden blåser taket sin väg, tänkte hon. Och går jag ner i källaren rasar hela huset över mig. Det kommer det att göra i varje händelse.
Hon fick tag i en kattunge av porslin och tryckte den hårt emot sig. Så blåste fönstret upp och glaset yrde över golvet. En regnskur smattrade in över mahognymöblemanget och den vackra gipshemulen störtade sig ner från sin piedestal och splittrades.


Med ett fruktansvärt krasande åkte morbrors stora glaskrona i golvet. Filifjonkan hörde hur hennes ägodelar skrek och jämrade sig, hon såg en skymt av sin egen bleka nos i den krossade spegeln och utan att tänka rusade hon fram till fönstret och hoppade ut.

Där satt hon i sanden. Hon kände varmt regn i ansiktet och klänningen fladdrade och smällde som ett segel omkring henne.
Hon blundade hårt och visste att nu var hon mitt inne i farligheten, alldeles ohjälpligt.
Stormen dånade vidare, lugnt och stadigt. Men alla de ängsliga ljuden var borta, allt som tjöt, krasade, splittrades, dunsade och revs sönder. Det farliga fanns inne i huset, inte utanför.
Filifjonkan drog försiktigt i sig den fräna lukten av tång och öppnade ögonen.
Mörkret var inte svart längre som det hade varit i vardagsrummet.
Hon såg bränningen och fyrljuset som långsamt vandrade runt genom natten, svängde förbi henne, tågade vidare över sanddynerna, förlorade sig ute vid horisonten och kom tillbaka igen, runt, runt gick det lugna ljuset och bevakade stormen och höll reda på den.

Jag har aldrig förut varit ute ensam om natten, tänkte Filifjonkan. Det här skulle mamma veta…
Hon började krypa mot vinden, neråt stranden, för att komma så långt som möjligt från hemulens hus. Kattungen av porslin hade hon fortfarande i tassen, det lugnade henne att ha nånting att beskydda. Nu såg hon att hela havet var blåvitt av skum. Vågkammarna blåste tvärt av och flög som rök över stranden. Det smakade salt.
Bakom henne brakade nånting sönder, nånting inne i huset. Men Filifjonkan vände inte på huvudet. Hon hade krupit ihop bakom en stor sten och tittade vidöppet in i natten. Hon frös inte längre. Och det besynnerliga var att hon plötsligt kände sig alldeles trygg. Det var en mycket ovanlig känsla för Filifjonkan och hon fann den förtjusande trevlig. Men varför skulle hon egentligen oroa sig? Katastrofen hade ju äntligen kommit.

Mot morgonen mojnade stormen. Filifjonkan märkte det knappast, hon satt och funderade på sig själv och sina katastrofer och sina möbler och undrade hur hon skulle få alltihop att passa in på rätt sätt. Egentligen hade ingenting annat inträffat än att skorstenen blåste ner.
Men hon kände på sig att det var det viktigaste som nånsin hade hänt henne. Det hade skakat om henne och vänt allting upp och ned och Filifjonkan visste inte hur hon skulle bära sig åt för att komma på rätt köl igen.
Hon tyckte att den gamla Filifjonkan hade kommit bort och var inte ens säker på att hon ville ha henne tillbaka. Och allt som den gamla Filifjonkan hade ägt?
Allt som hade gått sönder och blivit sotigt och sprucket och vått? Tänk att sitta och laga alltsammans i vecka efter vecka, limma och lappa och leta efter bitar som hade kommit bort…

Tvätta och stryka och måla över och vara lessen för det som inte gick att laga och alltid veta att det i alla fall fanns sprickor och att alltsammans hade varit mycket finare förut… O nej! Och sen ställa upp hela eländet på samma sätt i samma dystra rum och fortsätta med att försöka tycka att det var hemtrevligt…
Nej, det gör jag inte! Ropade Filifjonkan och reste sig på stela ben. Om jag försöker få allting likadant som det var förut så blir jag likadan själv. Jag blir rädd igen… Det känner jag på mig. Då kommer cyklonerna smygande efter mig och tyfonerna, taifunerna…
Hon tittade för första gången på hemulens hus. Det stod kvar. Allt som hade gått sönder fanns inne i huset, det låg där och väntade på att hon skulle ta hand om det.
Ingen äkta filifjonka hade nånsin lämnat sina vackra, ärvda möbler vind för våg… Mamma skulle ha sagt att det fanns nånting som heter plikt, mulade Filifjonkan.
Det var redan morgon.
Den östra horisonten väntade på soluppgången. Över havet flög ängsliga kastvindar och himlen var överströdd av moln som stormen glömt efter sig. Några svaga åskknallar rullade förbi.
Vädret var oroligt och vågorna visste inte vart de ville.
Filifjonkan tvekade.
Och så fick hon syn på tromben.
Den liknade inte alls Filifjonkans egen tromb som var en svart, glänsande vattenpelare. Den här var äkta. Den var ljus. Den var virvlande vita moln som vreds nedåt i en väldig spiral, den blev kritvit där vattnet reste sig ur havet för att möta den.
Den vrålade inte, den rusade inte. Den var alldeles tyst och kom långsamt in mot kusten, sakta vajande, nu blev den rosenröd i soluppgången.
Tromben var oändligt hög, den roterade ljudlöst och våldsamt kring sig själv, den kom närmare och närmare…
Filifjonkan kunde inte röra sig. Hon stod still, alldeles still och kramade kattungen av porslin och tänkte: O min vackra, härliga katastrof…
Tromben gick fram över stranden, inte långt från Filifjonkan. Den vita virveln gled majestätiskt förbi henne, nu som en pelare av sand, och mycket lugnt lyfte den taket av hemulens hus. Filifjonkan såg det lyftas och försvinna. Hon såg sitt möblemang när det virvlade upp och försvann. Hon såg alla sina prydnadspjäser flyga direkt upp till himlen, brickdukar och släktfotografier och tevärmare och mormors gräddsnäcka och minnesorden i silke och silver, allt, allt, allt! Och hon tänkte med hänförelse, så skönt! Vad kan jag, stackars lilla filifjonka, mot de stora naturmakterna? Vad kan man laga ihop efter det här! Ingenting! Allt är renstädat och bortsopat!
Högtidligt vandrade tromben in över land, den smalnade, den brast och upplöstes. Den behövdes inte längre.
Filifjonkan drog djupt efter andan. Nu blir jag aldrig mera rädd, san hon sig själv. Nu är jag alldeles fri. Nu har jag lust med vad som helst.
Hon satte kattungen ifrån sig på en sten. Ena örat hade gått av nån gång under natten och den hade fått spillolja på nosen. Det gav den ett nytt utseende, lite finurligt och uppnosigt.
Solen steg. Filifjonkan gick ner på den våta sanden. Där låg hennes trasmatta. Havet hade dekorerat den med tång och snäckor och ingen trasmatta har nånsin varit så ordentligt rentvättad. Filifjonkan fnittrade lite. Hon tog mattan i båda tassarna och drog den med sig ut i dyningen.
Hon dök in i en stor grön våg, hon satte sig på sin matta och seglade in i fräsande vitt skum, hon dök igen, hon dök ända ner till botten.
Den ena dyningen efter den andra rullade över henne, genomskinligt grön, och så steg Filifjonkan till ytan och solen igen och spottade och skrattade och ropade och dansade med sin matta i bränningarna.
Hon hade aldrig haft så roligt i hela sitt liv.
Gafsan hade ropat en lång stund innan Filifjonkan fick syn på henne.
Så förskräckligt! Skrek Gafsan. Snälla, stackars lilla fru Filifjonk!
God morgon! Sa Filifjonkan och drog upp sin matta på stranden. Hur stor det till?
Jag är ifrån mig, utbrast Gafsan. En sån natt! Jag har bara tänkt på er, hela tiden. Och jag såg den! Jag såg den när den kom! Det är ju rena katastrofen!

Hur så? Frågade Filifjonkan oskyldigt.

Ni hade rätt, ack så rätt, jämrade sig Gafsan. Ni sa ju att det skulle bli en katastrof. Tänk, alla era vackra saker. Hela ert vackra hem! Jag har försökt telefonera hela natten, jag blev så orolig, men ledningarna hade blåst ner…
Det var snällt, sa Filifjonkan och vred vattnet ur sin mössa. Men det var verkligen alldeles onödigt. Ni vet ju, man ska bara blanda lite ättika i sköljvattnet så håller trasmattorna färgen alldeles utmärkt! Man behöver inte alls vara orolig!
Och Filifjonkan satte sig i sanden och skrattade så att hon fick tårar i ögonen.
Rubrik Medlem Läst av Postat

  Filifjonkan som trodde på katastrofer

Anonym användare 1508 09/06 18:08



Beklagar men endast registrerade användare får skriva inlägg på detta forum.

Klicka här för att logga in

Användare Online

Gäster: 40
Web Analytics