Välkommen! Logga in Bli medlem

avancerad

Kvietism, ur Roms synvinkel

18/03 18:16
0 votes were received.
All visitors can vote.
Rate this post:



Jag fann plötsligt att detta med kvietism var betydligt intressantare än man först skulle kunna tro. För kanske finns här förklaringen till KG Hammars dragning åt mysticism och buddism, hellre än åt kyrkans dogmer.

Själv ser jag också likheter mellan kvietismen och min egen åsikt att människan efter döden går upp i det som den kommit från - ex nihilo, ad nihilum - alltså kanske det nirvana som buddismen talar om.

Här följer artikeln om Kvietism i Catholic Encyclopedia. Min översättning (ursäkta).

* * *


Kvietism (latin quies, quietus, passivitet) är i vidaste mening läran enligt vilken människans högsta perfektion är en slags psykisk självförintelse och som konsekvens därav en själslig absorption av den Gudomliga Essensen redan i jordelivet. I tillståndet "stillhet" är sinnet helt inaktivt; det tänker inte längre eller vill något för egen räkning, utan förblir passivt medan Gud verkar inombords. Kvietism är således generellt sett en sorts falsk eller överdriven mysticism, som under sken av djupaste spiritualitet innehåller felaktiga föreställningar som, om de följs konsekvent, skulle visa sig vara ödesdigra för moralen. Den understöds av panteism och liknande teorier, och involverar märkliga föreställningar rörande Guds intervention i mänskliga handlingar.

I snävare bemärkelse betecknar kvietismen ett mystiskt inslag i undervisningen hos olika sekter vilka har uppstått i kyrkan, bara för att slutligen ha kastats ut som kättersk. I några av dessa har den kvietistiska undervisningen varit iögonfallande fel, i andra har den varit en konsekvens av en mer grundläggande felaktiga lära. Slutligen är kvietismen i begreppets strikta betydelse, en lära som i det sjuttonde århundradet framfördes och försvarades av Molinos och Petrucci. Av deras undervisning utvecklades en mindre radikal form kallas semikvietism, vars främste förespråkare var Fénelon och Madame Guyon. Alla dessa varianter av kvietismen betonar mer eller mindre starkt den inre passiviteten som främsta förutsättning för andlig perfektion; men alla varianter har förbjudits i mycket explicita termer av kyrkan.

Kvietismen väsentligaste egenskaper finns representerade i de indiska religionerna. Både panteistisk brahmanism och buddhism syftar till ett slags självförintelse; ett tillstånd av likgiltighet där själen besitter ett orubbligt lugn. Och medlet för att åstadkomma detta är att erkänna sin identitets uppgående i all-guden Brahma, eller, för buddhismen, utplånande av alla begär och att uppnå Nirvana, ofullständigt i detta liv, men fullständigt efter döden. Bland de antika grekerna representerades den kvietistiska tendensen av stoikerna. Tillsammans med panteism, som kännetecknar deras teori om världen, presenterar de i sin apatheia ett ideal som påminner om den likgiltighet som eftersträvas av de orientaliska mystikerna. En vis man (sage) är han som är oberoende och fri från alla begär. Enligt några av stoikerna, kan en vis man hänge sig åt den lägsta graden av sinnlighet, vad det gäller kroppen, utan hans själ ådrar sig minsta fördärv. Nyplatonister ansåg att den Ende ger upphov till Nous eller intellektet, till världssjälen, som ger det till enskilda själar. Dessa, till följd av deras koppling till materien, har glömt sitt gudomliga ursprung. Därav är moralens grundläggande princip själens återkomst till sin källa. Människans högsta öde och lycka är att upphöjas till kontemplationen av den Ende, inte genom tanken utan genom extasen (ekstasis).

Dessa kvietistska tendensers ursprung är inte svårt att upptäcka. Men hur starkt den panteistiska världsbilden än må appellera till de filosofiskt lagda, kan den inte göra sig kvitt erfarenhetens uppenbara fakta. Att säga att själen är en del av det gudomliga väsendet eller en emanation av Gud förhöjer naturligtvis människans värdighet; men det löser fortfarande inte det faktum att passion, lust och moralisk ondska gör mänskligt liv allt annat än gudomligt. Därav uppstår längtan efter befrielse och frid som kan uppnås enbart genom någon form av tillbakadragande från handling och från beroendet av externa saker och genom en konsekvent, mer eller mindre fullständig, inbäddning i det gudomliga väsendet. Dessa mystiska avvikelser fortsatte även efter att kristendomen för mänskligheten hade uppenbarat sanningen om Gud, den moraliska ordningen, och människans öde. Gnosticismen, särskilt den antinomianska skolan, sökte efter frälsning i en slags intuitiv kunskap om det gudomliga, som emanciperade det "andliga" från den moraliska lagens skyldigheter. Samma kvietistiska tendens framträder i euchiternas eller messalianernas undervisning, som hävdade att bönen befriar kroppen från passion och själen från onda böjelser, vilket gjorde sakramenten och botgörelser värdelösa. De dömdes vid synoden i Side i Pamphilia (383) och i Efesos (431). Bogomilerna under senare medeltid var förmodligen deras ättlingar i rakt nedstigande led.

Den medeltida kvietismen finns representerad i Hesychasmens vagheter, enligt vilken det högsta syftet med jordelivet är kontemplationen av det oskapade ljuset, genom vilket människan är intimt förenad med Gud. Medlet för att uppnå en sådan kontemplation är bön, fullständig vila för kropp och vilja, samt självsuggestion. Bland felen hos de Beguine och Beghard ,fördömda av synoden i Vienne 1311-1312, finns påståendena: att människan i jordelivet kan uppnå en sådan grad av perfektion att hon blir helt oklanderlig; att den "perfekta" människan saknar behov av fasta eller bön, utan fritt kan bevilja kroppen vadhelst den begär; och att hon inte är underkastad någon mänsklig myndighet eller bunden av kyrkans föreskrifter. Liknande överdrifter av Fraticellimunkarna ledde till påven Johannes XXII:s fördömande år 1317. Samme påve fördömde år 1329 Mäster Eckharts felaktiga påstående att vi helt omvandlas till Gud liksom brödet i sakramentet förvandlas till Kristi kropp; att, eftersom Gud vill att jag borde ha syndat, vill jag inte att jag inte hade syndat; att vi ska bära frukt, inte av yttre gärningar, som inte gör oss gott, utan av inre gärningar som verkar genom Fadern som finns inom oss.

Helt i enlighet med sina panteistiska principer, ansåg Bröderna och Systrarna av den Fria Viljan (1200- till 1400-talet) att de som har uppnått perfektion, dvs. fullständig upptagande av Gud, saknar behov av yttre dyrkan, av sakramenten eller bönen; de är inte skyldiga att lyda någon lag, eftersom deras vilja är identisk med Guds vilja; och de kan tillfredsställa sina köttsliga begär utan begränsningar och utan att själen degenereras. Detta är också i huvudsak undervisningen i Alombrados, latin Illuminati, "de upplysta", en sekt som plågade Spanien under 1500- och 1600-talen.

Det var spanjoren Michael de Molinos som utvecklade kvietismen i termens strikta bemärkelse. Från hans skrifter, särskilt från hans "Dux spiritualis" (Rom, 1675), blev 68 påståenden extraherade och fördömda av påven Innocentius XI år 1687. Systemets grundton återfinns i det första påståendet: man måste förinta sina krafter och detta är den inre vägen (via interna); att göra något aktivt strider i själva verket mot Guds vilja och därmed måste man överlämna sig helt åt Gud och därefter vara som en livlös kropp. Genom att inte göra någonting förintar själen sig själv och återgår till sin källa, Guds väsen, där den omvandlas och förgudas, och sedan kvarstår den i Gud. På detta inåtvända sätt ska själen inte tänka på vare sig belöning eller bestraffning, på himmel eller helvete, död eller evigheten. Den får inte befatta sig med sitt eget tillstånd, dess brister, eller dess framsteg i dygdighet; har den en gång överlämnat sin vilja till Gud måste Hans vilja ske utan någon åtgärd från själen själv. Den som på detta sätt helt har överlämnat sig åt Gud behöver inte fråga något om Gud, eller tacka honom; behöver inte ta någon hänsyn till frestelser eller bjuda något aktivt motstånd; "och om naturen upprörs, måste man låta den uppröras, för så är naturen". I bönen får man inte använda bilder eller resonerande tankar, utan man måste förbli kvar i "obskyr tro" och i tystnad, och glömma varje distinkt tanke på de gudomliga attributen, förbli i Guds närvaro i tillbedjan, älska och tjäna honom, men utan någon aktiv handling, eftersom Gud inte är nöjd med dessa. Vilka tankar som än uppstår under bönen, även om de är orena eller mot tron, om de inte är frivilligt uppmuntrade eller frivilligt repellerade, utan uppfattas med likgiltighet och resignation, hindrar inte trons bön utan snarare förstärker dess fulländning. Den som önskar tillbedjan med förnuftet söker inte Gud utan sig själv; ja, varje förnuftig effekt som upplevs i det andliga livet är avskyvärd, smutsig, oren.

Ingen förberedelse krävs före kommunion eller tacksägelse därefter, annat än att själen förblir i sitt vanliga tillstånd av passiv resignation; och själen får inte sträva efter att i sig väcka känslor av tillgivenhet. Inåtvända själar underkastar sig, i tystnad, med Gud; och ju mer noggrann resignation desto lättare inser de att de inte kan recitera ens "Fader vår". De bör inte framkalla några kärlekshandlingar till Jungfru Maria eller helgonen eller Kristi mänskliga inkarnation, för eftersom alla dessa är förnuftiga objekt, är kärlek till dem också förnuftig. Yttre verk är inte nödvändiga att helga, och botgöring, dvs. frivillig späkning, bör kastas av som en tung och värdelös börda. Gud tillåter demonen att använda "våld" mot vissa perfekta själar även till den grad att det får dem att begå köttsliga handlingar antingen ensamma eller tillsammans med andra personer. När dessa offensiver inträffar, ska man inte anstränga sig utan låta demonen få som den vill. Skrupler och tvivel skall läggas åt sidan. Särskilt dessa saker ska inte nämnas i bikten, eftersom själen genom att inte bekänna dem övervinner demonen, förvärvar en "skatt av fred", och uppnår en närmare förening med Gud. Den "inre vägen" har ingenting att göra med bikt, biktfäder, samvete, teologi, eller filosofi. Ibland gör Gud faktiskt det omöjligt för själar i framskriden perfektion att bikta sig, och förser dem med så mycket nåd som de skulle få i botgöringens sakrament. Den inre vägen leder vidare till ett tillstånd där passionen släcks, synd inte längre finns, förnuftet är dödat, och själen, villig enbart till det som Gud vill, besitter ett orubbligt lugn - det här är den mystiska döden. De som vandrar denna väg måste lyda sina överordnade utåt; även lydnadslöfte som ges av religiösa sträcker sig endast till yttre handlingar, bara Gud når in i själens inre. Att säga att själen i sitt inre liv bör styras av biskopen är en ny och mycket löjligt lära; för om de dolda tingen avger kyrkan ingen dom.

Av denna sammanfattning är det lätt att se varför kyrkan fördömde kvietismen. Ändå hade dessa doktriner funnit anhängare till och med i prästerskapets högre led, såsom Oratorian, Pietro Matteo Petrucci (1636-1701), som var biskop av Iesi (1681), och upphöjd till kardinal (1686). Hans verk om mysticism och det andliga livet kritiserades av jesuiten Paolo Segneri och en kontrovers uppstod som resulterade i att hela frågan granskades av inkvisitionen, och att 54 propositioner tagna från 8 av Petrucci skrifter (1688) fördömdes. Han underkastade sig genast, avgick som biskop 1696, och utsågs av Innocent XII:s apostoliska besökare. Andra ledare i den kvietistiska rörelsen var: Joseph Beccarelli i Milano, som gjorde avbön inför inkvisitionen i Venedig år 1710; François Malaval, en blind lekman i Marseille (1627-1719); och särskilt Barnabite François Lacombe, Madame Guyons biktfader, vars åsikter Fénelon tog till sig.

Doktrinen i Fénelon's "Explication de Maximes des Saints" bygger på Molinos läror, men var mindre extrema i sina principer och mindre farliga i sin tillämpning; de brukar betecknas som semikvietism. Kontroversen mellan Bossuet och Fénelon har redan berörts. Den senare överlämnade sin bok till den Heliga stolen för examination, med resultatet att 23 propositioner från boken fördömdes av Innocent XII år 1699. Enligt Fénelon finns ett stadigvarande tillstånd av Guds kärlek som är helt ren och oegennyttig, utan rädsla för straff eller önskan om belöning. I detta tillstånd älskar själen Gud för Hans egen skull - inte för att vinna fördelar, perfektion, eller lycka genom att älska honom; detta är den kontemplativa eller förenande livet. I den heliga likgiltighetens tillstånd, har själen inte längre någon frivillig avsiktlig önskan för egen räkning, utom vid de tillfällen då den inte troget samarbetar med all den nåd som förunnats den. I det tillståndet söker vi ingenting för oss själva, allt är för Gud; vi önskar frälsning, inte som vår befrielse eller belöning eller högsta intresse, utan helt enkelt som något som Gud är glad att vilja och som han vill att vi önskar för Hans skull. Den självövervinnelse som Kristus kräver av oss i evangeliet är helt enkelt att avstå från vårt egenintresse, och de extrema prövningar som utövandet av denna försakelse kräver är frestelser vari Gud ska rena vår kärlek, utan att ge oss något hopp ens när det gäller vår eviga välfärd.

I sådana prövningar kan själen, genom en intuitiv övertygelse som inte når dess innersta djup, ha den oövervinnerliga övertygelsen att den med rätta är fördömd av Gud. I denna ofrivilliga förtvivlan åstadkommer den det absoluta offret av egenintresse beträffande evigheten och förlorar allt intresserat hopp; men i dess högre och mest inåtriktade gärningar förlorar den aldrig det perfekta hoppet som är en likgiltig önskan att få de gudomliga löftena. Medan meditation består i resonerande handlingar, finns ett tillstånd av kontemplation som är så sublim och perfekt att det blir till en vana, dvs. närhelst själen ber, är dess bön kontemplativ, inte resonerande, och den behöver inte återgå till metodisk meditation. I passivt tillstånd utövar själen alla dygder utan att understryka det faktum att de är dygder; dess enda tanke är att göra vad Gud vill; den önskar till och med kärlek, inte som en egen perfektion och lycka, utan helt enkelt för att kärlek är vad Gud begär av oss. I bikten bör den transformerade själen avsky sina synder och söka förlåtelse, inte för sin egen rening och befrielse utan som något som Gud vill, och som han vill att vi vill göra till Hans ära. Även om denna lära av ren kärlek är den evangeliska perfektionen och erkänd i traditionen, uppmanade de tidiga själasörjarna det rättfärdiga folket bara att ge intresserade kärlek i förhållande till den nåd som skänkts dem. Enbart den rena kärleken utgör hela det inre livet, och är den enda principen och motivet för alla gärningar som är avsiktliga och meriterande.

Med dessa fördömanden visade den katolska kyrkans bestämda inställning mot kvietismen både i sin extrema och moderata form, innehöll protestantismen vissa element som kvietisten kan ha antagit. Läran om rättfärdiggörelse genom tron allena, dvs. utan goda gärningar, stämmer mycket väl med kvietistisk passivitet. I "den osynliga kyrkan", som föreslagits av reformatorer, skulle en kvietist har funnit en trivsam tillflyktsort undan den kyrkliga myndighetens auktoritet. Och försöket att göra det religiösa livet till en affär för den individuella själen i dess direkta kontakter med Gud var inte mindre protestantisk än den var kvietistisk. Särskilt förkastandet, delvis eller i sin helhet, av det sakramentala systemet, skulle leda den fromme protestanten till en kvietistisk attityd. I själva verket hittas spår av kvietismen i tidig metodism och i kväkarrörelsen, det "inre ljuset". Men i dess senare utveckling har protestantism kommit att lägga tonvikt på det aktiva, snarare än på det passiva, kontemplativa livet. Medan Luther hävdade att tro utan arbete räcker för frälsning, fäster hans nutida efterträdare liten vikt vid dogmatisk tro, utan betonar mer "religion som ett liv", dvs. som handling. Den katolska undervisningen undviker sådana ytterligheter. Själen kan sannerligen, biträdd av gudomlig nåd, nå en hög grad av kontemplation, av ointresse för skapade ting och andlig förening med Gud. Men sådan perfektion, långt från att leda till kvietistisk passivitet och subjektivism, innebär snarare en mer uppriktig strävan att arbeta för Guds ära, en mer grundlig lydnad av lagliga myndigheter och framför allt ett mer fullständigt undertryckande av sinnliga impulser och tendenser.
Rubrik Medlem Läst av Postat

  Thorkild Grosbøll - präst och ateist

Public Service 1194 04/01 16:16

  Svenska prästers trostolkning

Public Service 539 04/01 17:09

  Att anställa en troende präst

Public Service 715 04/01 20:08

  KG Hammar och Rudolf Bultmann

Public Service 997 04/01 23:25

  Kvietism - KG Hammars mystecism

Public Service 593 17/03 13:55

  Kvietism, ur Roms synvinkel

Public Service 1083 18/03 18:16



Beklagar men endast registrerade användare får skriva inlägg på detta forum.

Klicka här för att logga in

Användare Online

Gäster: 16
Web Analytics