Välkommen! Logga in Bli medlem

avancerad

Varför jag inte är kristen, Bertrand Russell

22/09 12:25
1 votes were received.
All visitors can vote.
Rate this post:



Så här står det i Wikipedia om Russels inställning till religion:

Russell beskrev sig själv som en agnostiker, "när jag talar till en rent filosofisk publik", men som en ateist "när jag talar folkligt", eftersom han inte kunde motbevisa den kristne gudens existens, liksom han inte heller kunde motbevisa de olympiska gudarnas existens. Under större delen av sitt vuxna liv hävdade Russell att religion bara är vidskepelse, och trots de eventuella positiva effekter som religionen kan ha, så är den i hög grad skadlig för människor. Han ansåg att religion och religiositet hindrade kunskap och främjade rädsla och beroende, och ansvarade för en stor del av vår världs krig, förtryck och misär. Han var en medlem av British Humanist Associations rådgivande råd och ordförande för Cardiffs Humanister fram till sin död.

* * *


Introduktion: Russell höll föreläsningen "Why I Am Not A Christian" den 6 mars 1927 för National Secular Society, South London Branch, at Battersea Town Hall. Uppsatsen publicerades som en pamflett samma år, och den uppnådde senare ny berömmelse genom Paul Edwards upplaga av Russells bok Why I Am Not A Christian and Other Essays. (1957)

* * *


Som er ordförande har sagt er, så är ämnet som jag kommer att tala om ikväll "Varför jag inte är kristen." Kanske vore det lika bra att först av allt försöka förklara vad jag menar med ordet "kristen". Det används idag av ett stort antal människor på ett mycket fritt sätt. Somliga menar inget mer med det än en person som försöker att leva ett bra liv. I den meningen antar jag att det skulle finnas kristna i alla sekter och religioner, men jag tror inte att detta är ordets rätta betydelse, om så bara för att det skulle innebära att alla de människor som inte är kristna - alla buddhister, konfucianer, muslimer och så vidare - inte försöker leva ett gott liv. Jag menar inte med en "kristen" varje person som försöker att leva anständigt enligt hans åsikter. Jag tror att du måste ha en viss bestämd tro innan du har rätt att kalla dig kristen. Ordet har inte en riktigt så fullödig betydelse nu som det hade i Sankt Augustinus och Sankt Thomas av Aquinos tid. Om en man på den tiden sade att han var en kristen det var väl känt vad han menade. Du accepterade en hel rad trosbekännelser som var formulerade med stor precision, och du trodde på varenda stavelse i dessa trosbekännelser med hela styrkan av din övertygelse.

Vad är kristen?
Numera är det inte riktigt så. Vi måste vara lite mer vaga i vår uppfattning om kristendomen. Jag tror dock att det finns två olika saker som är ganska viktiga för vem som än kallar sig kristen. Den första är av dogmatisk karaktär - nämligen att man måste tro på Gud och odödlighet. Om du inte tror på dessa två saker, då tror jag inte att du kan kalla dig kristen på ett korrekt sätt. Sedan, som namnet antyder, måste du dessutom ha någon form av tro på Kristus. Muhammedanerna, till exempel, tror också på Gud och odödlighet, och ändå skulle de inte kalla sig kristna. Jag tror att du måste ha minst tron att Kristus var, om inte gudomlig, så åtminstone den bästa och visaste av män. Om du inte tror ens så mycket om Kristus, då jag tror inte att du har rätt att kalla dig kristen. Naturligtvis finns det en annan betydelse, som du finner i Whitakers Almanacka och i geografiböcker, där befolkningen i världen sägs vara uppdelad i kristna, muhammedaner, buddhister, fetischdyrkare och så vidare, och i den meningen är vi alla kristna. Geografiböckerna räknar in oss alla, men det är i en rent geografisk bemärkelse, vilket jag antar att vi kan ignorera. Därför antar jag att när jag berättar varför jag inte är en kristen, då måste jag berätta två olika saker: för det första varför jag inte tror på Gud och odödlighet, och för det andra varför jag inte tror att Kristus var den bästa och visaste av alla män, även om jag anser honom ha en mycket hög grad av moralisk godhet.
Men för de otrognas framgångsrika ansträngningar i det förflutna, kan jag inte anta en så elastisk definition av kristendomen. Som jag sade tidigare, förr i tiden hade beteckningen en mycket mer fullödig betydelse. Till exempel ingick tron på helvetet. Tro på evig helveteseld var en viktig ingrediens i den kristna tron intill ganska nyligen. I detta land, som ni vet, upphörde det att vara en viktig punkt på grund av ett beslut av riksrådet, ett beslut som ärkebiskopen av Canterbury och ärkebiskopen av York inte ställde sig bakom, men då religionen i detta land regleras genom parlamentets lagar, kunde därför riksrådet åsidosätta deras åsikter och helvetestro var inte längre nödvändigt för en kristen. Därför kommer jag inte att insistera på att en kristen måste tro på helvetet.

Guds existens
Nu kommer vi till frågan om Guds existens: det är en stor och allvarlig fråga, och om jag skulle försöka ta itu med den på något lämpligt sätt så skulle jag behöva kvarhålla er här till Domedagen, så ni får ursäkta mig om jag handskas med den på ett ganska summariskt sätt. Ni vet, naturligtvis, att den katolska kyrkan har som dogm att Guds existens kan bevisas med blotta förnuftet. Det är en något underlig dogm, men det är en av deras dogmer. De var tvungna att införa den eftersom fritänkare en gång i tiden hade för vana att säga att det fanns det ena eller det andra argumentet som förnuftet kunde hävda mot Guds existens, även om de naturligtvis visste att Gud existerade som en följd av deras tro. Dessa argument och skäl angavs utförligt, och den katolska kyrkan kände att de måste stoppa det. Därför slog de fast att Guds existens kan bevisas med blotta förnuft och de tvingades presentera vilka argument som de ansåg bevisade saken. Det finns, naturligtvis, ett antal sådana argument, men jag ska bara beröra några få.

Argumentet om Den första orsaken
Det enklaste och lättaste att förstå är kanske argumentet om den första orsaken. (Det hävdas att allt vi ser i denna värld har en orsak, och när du går längre och längre tillbaka i orsakskedjan måste du komma till en första orsak, och denna första orsak ger du namnet Gud.) Det argumentet, antar jag, är inte så viktigt nuförtiden, eftersom, för det första, orsaken är inte riktigt vad den brukade vara. Filosofer och vetenskapsmän har lämnat orsaken, så det har inte den vitalitet det brukade ha, men bortsett från detta , kan du se att argumentet att det måste finnas en första orsak inte kan ha någon giltighet. Jag kan säga att när jag var en ung man och diskuterar dessa frågor på stort allvar inom mig, då godtog jag under ganska lång tid argumentet om den första orsaken, tills en dag, vid arton års ålder, jag läste John Stuart Mills självbiografi, och jag hittade det här meningen: "Min far lärde mig att frågan "Vem gjorde mig?" inte kan besvaras, eftersom det omedelbart ger upphov till nästa fråga "Vem skapade Gud?" Denna mycket enkla mening visade mig, vilket jag fortfarande anser, villfarelsen i argumentet om den första orsaken.
Om allt måste ha en orsak, då måste Gud ha en orsak. Om det kan finnas något utan en orsak, kan det lika gärna vara världen som Gud, så detta argument saknar giltighet. Det har precis av samma natur som den hinduiska uppfattning att världen vilade på en elefant och elefanten vilade på en sköldpadda, och när de sade: "Vad sägs om sköldpaddan?" sade indiern, "Jag tror vi byter samtalsämne." Argumentet är egentligen inte bättre än så. Det finns ingen anledning att världen inte skulle ha kommit till stånd utan en orsak, inte heller, å andra sidan, finns det någon anledning till varför den inte alltid funnits. Det finns ingen anledning att tro att världen hade en början överhuvudtaget. Tanken att saker och ting måste ha en början beror i verkligheten på vår fantasis fattigdom. Därför behöver jag kanske inte slösa mer tid på argumentet om den första orsaken.

Argumentet om Naturlagarna
Sedan finns det ett mycket vanligt argument om naturlagarna. Det var favoritargumentet under hela sjuttonhundratalet, särskilt under inflytande av Sir Isaac Newton och hans kosmogoni. Folk observerade att planeterna går runt solen enligt gravitationslagen, och de trodde att Gud hade gett dessa planeter uppdraget att röra sig på detta sätt, och att det var därför de gjorde så. Det var naturligtvis en bekväm och enkel förklaring som sparade dem besväret att söka vidare efter en förklaring av tyngdlagen. Numera förklarar vi tyngdlagen på ett ganska komplicerat sätt vilket Einstein har infört. Jag tänker inte ge er en föreläsning om tyngdlagen, såsom den tolkas av Einstein, eftersom det återigen skulle ta lite för mycket tid; men i vart fall, har vi inte längre den typ av naturlagar som vi hade under den newtonska eran, då, av någon anledning som ingen kunde förstå, naturen betedde sig på ett enhetligt sätt. Vi finner nu att många saker som vi trodde var naturlagar egentligen är mänskliga konventioner. Vi vet att även i de mest avlägsna djupen av stjärnornas rymd gäller fortfarande att det går tre fot på en yard. Det är, utan tvekan, ett mycket märkligt faktum, men du skulle knappast kalla det en naturlag. Och många saker som har ansetts vara naturlagar är av detta slag. Å andra sidan, där du kan skaffa dig någon kunskap om vad atomer faktiskt gör, kommer du att finna att de är mycket mindre underkastade lagar än folk trott, och att lagarna som du finner är statistiska medeltal av just det slag som kommer av slumpen. Det finns, som vi alla vet, en lag som säger att om du kastar tärning får du dubbelsexor bara ungefär en gång på trettiosex kast, och vi ser inte det som bevis för att tärningskasten regleras av design; tvärtom, om dubbelsexor uppkom varje gång då skulle vi tro att det fanns ett motiv.
En stor del av naturlagarna är av detta slag. De är statistiska medelvärden som skulle kunna följa slumpens lagar, och det gör allt om naturlagarna mycket mindre imponerande än de tidigare var. Bortsett från detta, som representerar vetenskapens momentana tillstånd, vilket kan förändras i morgon, beror hela idén om att naturlagarna innebär existensen av en lagstiftare på en sammanblandning av naturlagar och mänskliga lagar. Mänskliga lagar är tvingande befallningar att bete dig på ett visst sätt, där du kan välja att anpassa dig, eller så kan du välja att inte anpassa dig, men naturlagar är en beskrivning av hur saker faktiskt beter sig, och genom att bara vara en beskrivning av vad de i själva verket gör, kan man inte hävda att det måste finnas någon som berättade för dem att göra det, för bara att anta att det fanns, ställer dig då inför frågan: "Varför stiftade Gud bara de naturlagarna och inga andra?" Om du då säger att han helt enkelt gjorde det för sitt eget välbehags skull, och utan någon annan anledning, då finner du att det finns något som inte är underkastat lagen, och på så sätt bryts dina naturlagars sammanhang.
Om du säger, som flera renläriga teologer gör, att Gud hade en anledning att utfärda alla de lagar som han har utfärdat snarare än andra lagar - då är orsaken, naturligtvis, att skapa det bästa möjliga universum, även om du aldrig skulle tro det genom att betrakta det - om det fanns en anledning till de lagar som Gud gav, då var Gud själv underkastat lagar, och därför är det inte meningsfullt att introducera Gud som en mellanhand. Du finner i verkligen en lag utanför och före de gudomliga påbuden, och Gud tjänar inte ditt syfte, eftersom han inte är den ultimata lagstiftaren. Kort sagt, hela det här argumentet om naturlagar har inte längre något som liknar den styrka det brukade ha. Jag går vidare i tid i min recension av argumenten. De argument som används för att bevisa Guds existens ändrar karaktär med tiden. De var först hårda intellektuella argument som förkroppsligar vissa ganska bestämda vanföreställningar. När vi kommer fram till modern tid blir de mindre respektabla intellektuellt och mer och mer påverkad av en slags moraliserande vaghet.

Argumentet om Design
Nästa steg i processen leder oss till argumentet om design. Ni känner alla till argumentet om design: allt i världen är skapat precis på ett sådant sätt att vi kan klara av att leva i världen, och om världen var aldrig så lite annorlunda, då skulle vi inte klara av att leva i den. Det är argumentet om design. Ibland tar det sig en ganska märklig form, till exempel hävdas att kaniner har vita svansar för att vara lätta att skjuta. Jag vet inte hur kaniner skulle uppfatta den åsikten. Det är ett enkelt argument att parodiera. Ni känner alla till Voltaires anmärkning, att näsan uppenbarligen blev utformad som den blev för att passa ett par glasögon. Den sortens parodi har visat sig inte alls vara så fel som det kanske verkade på sjuttonhundratalet, eftersom vi efter Darwin förstår mycket bättre varför levande varelser är anpassade till sin miljö. Det är inte deras miljö som gjordes lämplig för dem, utan att de utvecklades att vara lämpliga att den, och det är grunden för anpassning. Det finns inga bevis på design från detta.
När du granskar detta argument om design, är det en ytterst häpnadsväckande sak att folk kan tro att den här världen, med alla de saker som finns i den, med alla dess brister, skulle vara det bästa som en allsmäktig och allvetande gud har förmått skapa på miljoner år. Jag kan verkligen inte tro det. Tror du, om du beviljades allmakt och allvetande och miljontals år för att fullända din värld, att kunde skapa något bättre än Ku Klux Klan eller fascisterna? Dessutom, om du accepterar vanliga vetenskapliga lagar, måste du tro att människors liv och livet i allmänhet på denna planet kommer att dö ut i sinom tid: det är ett naturlig följd av solsystemets sönderfall, i ett visst stadium i nedbrytningen får du den typ av förhållanden beträffande temperatur och så vidare som är lämpliga för cellulära livsformer, och det finns då liv under en kort tid av solsystemet hela liv. Du kan i månen se något av det som jorden kommer att bli - något dött, kallt och livlöst.
Jag har fått höra att den här sortens synsätt är deprimerande, och folk säger dig ibland att om de trodde på det, då skulle de inte kunna leva vidare. Tror inte på det, det är nonsens. Ingen oroar sig i verkligen mycket om vad som kommer att hända om miljontals år. Även om de tror att de oroas mycket om det, så bedrar de sig verkligen. De är oroliga för något mycket mer vardagligt, det kan helt enkelt vara dålig matsmältning, men ingen är på riktigt allvarligt olycklig av tanken på något som kommer att hända med denna värld om miljontals år. Därför, även om det naturligtvis är en dyster tanke att tro att livet kommer att dö ut - antar åtminstone jag att vi får säga det, även om ibland när jag begrundar de saker som folk gör med sina liv tycker jag att det nästan är en tröst - den är inte sådan att den gör livet eländigt. Den gör bara att du vänder din uppmärksamhet mot andra saker

Argumentet om Gudomens moral
Nu når vi ett steg längre i vad jag ska kalla den intellektuella härledning som teisterna har gjort i sina argumentation, och vi kommer till vad som kallas de moraliska argumenten för Guds existens . Ni vet alla, naturligtvis, att det förr i tiden brukade finnas tre intellektuella argument för Guds existens, som alla yttrades av Immanuel Kant i Kritik av det rena förnuftet, men så snart han hade uttalat dessa argument så uppfann han ett nytt, ett moraliskt argument, vilket helt övertygade honom. Han var som många människor: i intellektuella frågor var han skeptisk, men i moraliska frågor trodde han implicit på de maximer som han hade insupit i sin mors knä. Det illustrerar vad psykoanalytiker så kraftigt understryker - det oerhört starkare grepp tidiga associationer har på oss än senare tiders.
Kant, som sagt, uppfann ett nytt moraliskt argument för Guds existens, som i olika varianter var mycket populärt under artonhundratalet. Det har alla möjliga former. En form är att säga att det inte skulle finnas något rätt eller fel om inte Gud fanns. Jag är för tillfället inte bekymrad över huruvida det finns en skillnad mellan rätt och fel, eller om det inte finns någon skillnad: det är en annan fråga. Det jag sysselsätter mig med är att ifall du är helt säker på att det finns en skillnad mellan rätt och fel, då befinner du dig i denna situation: Kommer denna skillnad av Guds dekret eller inte? Om skillnaden beror på Guds dekret, då finns för Gud själv ingen skillnad mellan rätt och fel, och det är inte längre ett relevant uttalande att säga att Gud är god. Om du tänker säga, som teologer gör, att Gud är god, då måste du säga att rätt och fel har en mening, som är oberoende av Guds dekret, eftersom Guds dekret är goda och inte dåliga oberoende av det faktum att han gjorde dem. Om du skulle säga, att du då kommer att säga att det inte bara är genom Gud som rätt och fel kom till, utan att de i sin essens står logiskt före Gud. Du kan, naturligtvis, om du ville, säga att det fanns en högre gudom som gav order till Gud som skapade här världen, eller kan ta upp den linje som en del gnostiker tog upp - en linje som jag ofta tänkte var mycket sannolik - att denna värld som vi känner i själva verket skapades av djävulen i ett ögonblick då Gud inte såg. Det finns en hel del som talar för det, och jag är inte oroad över att motbevisa det.

Argumentet om Orättvisornas avhjälpande
Sedan finns det en annan mycket märklig form av moralisk argumentation, vilket är detta: de säger att Guds existens är nödvändig för att bringa rättvisa i världen. I den del av detta universum som vi känner till finns en stor orättvisa, och de goda drabbas ofta, och de ogudaktiga blomstrar ofta, och man vet knappt vilken av dem som är mest irriterande; men om du ska skapa rättvisa i universum som helhet måste man anta ett framtida liv för att återställa balansen i livet här på jorden. Så de säger att det måste finnas en Gud, och det måste finnas himmel och helvete för att det på lång sikt ska kunna skapas rättvisa. Det är en mycket märkligt argument. Om du såg på saken ur en vetenskaplig synvinkel, skulle du säga: "Jag känner bara denna värld. Jag vet inget om resten av universum, men såvitt man kan argumentera alls om sannolikheter skulle man säga att förmodligen är denna värld en rimligt exempel, så om det finns orättvisor här då är det rimligt att det finns orättvisor på andra håll också." Tänk om du fick en låda apelsiner som du öppnade, och du fann att alla apelsiner i det översta lagret var dåliga, då skulle du inte hävda: "De nedanför dem måste vara bra, för att återställa balansen." Du skulle säga: "Förmodligen är hela partiet en dålig sändning", och det är verkligen vad en vetenskapsman skulle hävda om universum. Han skulle säga: "Här i denna värld finner vi stor orättvisa, och såvitt vi vet ger det oss anledning att anta att rättvisa inte härskar i världen, och därför såvitt vi vet ger det ett moraliskt argument emot gud och inte till förmån för gud." Naturligtvis vet jag att det slags intellektuella argument som jag har talat med er om inte är vad som verkligen berör människor. Det som verkligen får människor att tro på Gud är inte något intellektuell argument alls. De flesta människor tror på Gud, eftersom de har fått lära sig från tidig barndom att göra det, och det är den främsta orsaken.
Sedan så tror jag att nästa mest kraftfulla orsak är en önskan om säkerhet, en slags känsla av att det finns en storebror som tar hand om dig. Det spelar en mycket djupgående del i att påverka människors önskan om en tro på Gud

Kristi karaktär
Jag vill nu säga några ord om ett ämne som jag ofta inte tror har hanterats tillräckligt av rationalister, och det är frågan om Kristus var den bäste och visaste av män. Det tas i allmänhet för givet att vi alla bör samtycka till att det förhåller sig så. Jag samtycker dock inte. Jag tycker att det finns en hel del punkter om vilka jag samtycker med Kristus mycket mer än de bekännande kristna gör. Jag vet inte att jag med honom i allt, men jag kan följa honom mycket längre än de flesta bekännande kristna kan. Ni kommer ihåg att han sa: "Värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom." Det är inte ett nytt rättesnöre eller en ny princip. Det användes av Lao-Tse och Buddha cirka 500 eller 600 år före Kristus, men det är en princip som kristna i själva verket inte accepterar. Jag tvivlar inte på att den nuvarande premiärministern [Stanley Baldwin], till exempel, är en mycket uppriktig kristen, men jag skulle inte råda någon av er att gå och slå honom på ena kinden. Jag tror att du då kanske upptäcker att han anser att denna text var tänkt som en bildlig liknelse.
Sedan finns det en annan sak som jag anser utmärkt. Ni minns att Kristus sade: "Döm inte så att ni inte blir dömda." [Matt 7:1] Denna princip jag tror inte att du skulle finna vara populär i kristna länders domstolar. Jag har i min tid känt ganska många domare som var mycket uppriktiga kristna, och ingen av dem kände att de agerade i strid med kristna principer i vad de gjorde. Sedan säger Kristus: "Ge åt den som ber av dig, och vänd dig icke bort från den som vill låna av dig." Det är en mycket bra princip. Er ordförande har påmint er om att vi inte är här för att prata politik, men jag kan inte undgå att konstatera att det senaste allmänna valet utkämpades om frågan om hur önskvärt det var att vända sig bort från den som vill låna av dig, så man måste anta att Liberalerna och de Konservativa i detta land består av människor som inte håller med Kristi undervisningen, eftersom de verkligen vände sig bort mycket eftertryckligt vid detta tillfälle.
Sedan finns det en annan Kristi maxim, som jag tycker har en hel del substans, men jag tror inte att den är särskilt populär bland några av våra kristna vänner. Han säger: "Ett fattas dig. Gå och sälj allt vad du äger och ge åt de fattiga, så skall du få en skatt i himlen. Och kom sedan och följ mig." [Mark 10:21] Det är en mycket bra maxim, men, som sagt, den är inte praktiserad ofta. Alla dessa, tror jag, är goda maximer, även om de är lite svåra att leva upp till. Jag påstår inte att jag lever upp till dem själv, men trots allt, är det inte riktigt samma sak som för en kristen.

Fel i Kristi lära
Efter att ha bekräftat förträffligheten i dessa maximer, kommer jag till vissa punkter som jag inte tror att man vare sig kan anse vara Kristí superlativa visdom eller superlativa godhet, såsom den skildras i evangelierna, och här må jag säga att man inte berör frågan om historicitet. Historiskt är det ganska tveksamt om Kristus någonsin existerat över huvudtaget, och om han gjorde så vet vi inte något om honom, så jag sysselsätter mig inte med den historiska frågan, vilket är en mycket svår. Jag sysselsätter mig med Kristus såsom han framställs i evangelierna, och utgår från evangeliets berättelse såsom det är skrivet, och där kan man finna några saker som inte verkar vara särskilt kloka. För det första, han trodde säkert att hans återkomst skulle ske i ett moln av härlighet innan alla de människor som levde på den tiden hade dött. Det finns många texter som bevisar det. Han säger till exempel: "Sannerligen, ni hinner inte till alla städer i Israel förrän Människosonen kommer." [Matt 10:23] Sedan säger han: "Några av dem som står här skall inte smaka döden, förrän de får se Människosonen komma i sitt rike", [Matt 16:28] och det finns en hel del ställen där det är helt klart att han trodde att hans andra ankomst skulle ske medan många av dem av hans samtida ännu levde. Det var hans tidiga anhängares tro, och det var grunden i en stor del av hans moraliska undervisning. När han sade: "Ha inga bekymmer för morgondagen", och liknande uttryck, då var det till stor del för att han trodde att hans återkomst skulle ske mycket snart, och att alla vanliga världsliga angelägenheter inte räknades. Jag har, i själva verket, känt några kristna som trodde att hans återkomst var nära förestående. Jag kände en präst som skrämde sin församling fruktansvärt genom att säga att Kristi återkomst förvisso var mycket nära förestående, men blev mycket tröstade när de fann att han planterade träd i sin trädgård. De tidiga kristna trodde verkligen detta, och de avstod från sådana saker som att plantera träd i sina trädgårdar, eftersom hört från Kristus att hans återkomst var nära förestående. I det avseendet var han avgjort inte så klok som vissa andra människor har varit, och han var verkligen inte överlägset klok.

Det moraliskt problemet
Då har du kommit fram till de moraliska frågorna. Det finns enligt min mening ett mycket allvarligt fel i Kristi moraliska karaktär, och det är att han trodde på helvetet. Jag anser inte själv att en person som är riktigt djupt human kan tro på ett evigt straff. Kristus, såsom han skildras i evangelierna trodde verkligen på ett evigt straff, och man finner flera gånger en hämndlysten vrede mot de människor som inte ville lyssna till hans förkunnelse - en attityd som inte är ovanligt hos predikanter, men som något förringar en superlativ förträfflighet. Du finner inte, till exempel, denna attityd hos Sokrates . Du finner honom ganska intetsägande och världsvan mot de människor som inte ville lyssna på honom, och det är, enligt min mening, långt mer värdigt för en vis man att ha den attityden än att bli indignerad. Ni minns förmodligen det som Sokrates sade när han var döende, och de saker som han vanligen sade till människor som inte höll med honom.
Du kan i evangelierna finna att Kristus sade: "I ormar, I huggormars avföda, huru skullen I kunna söka undgå att dömas till Gehenna?" [Matteus 23:33] Detta sades till folk som inte gillade hans förkunnelse. Det är enligt min mening inte riktigt den bästa samtalstonen, och det finns en stor del av dessa saker om helvetet . Det finns, naturligtvis, den välbekanta texten om synd mot den helige Ande: "Den som säger något mot Människosonen skall få förlåtelse, men den som säger något mot den heliga anden får inte förlåtelse, varken i denna världen eller i den kommande." [Matt 12:32] Denna text har orsakat en outsäglig mängd elände i världen, för alla sorters människor har trott att de har begått synd mot den helige Ande, och tänkt att det inte skulle bli förlåtna dem vare sig i denna världen eller i den kommande. Jag tror verkligen inte att en person med en rimlig grad av vänlighet i sin natur skulle kunna införa skräck och fasor den sorten till världen.
Sedan säger Kristus: "Människosonen skall då sända ut sina änglar, och de skola samla tillhopa och föra bort ur hans rike alla dem som äro andra till fall, och dem som göra vad orätt är, och skola kasta dem i den brinnande ugnen; där skall vara gråt och tandagnisslan." [Matteus 13:41-42], och han går på om gråt och tandagnisslan. Det finns i den ena versen efter den andra, och det är ganska uppenbart för läsaren att han finner ett visst nöje i tänka på denna klagan och tandagnisslan, annars skulle det inte förekomma så ofta. Sedan minns ni alla, naturligtvis, om fåren och getterna, om hur Han vid hans återkomst kommer att skilja fåren från getterna, och han kommer att säga till getterna, "Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar." Han fortsätter: "Och dessa skall gå bort till den eviga elden." Sedan säger han igen: "Om din hand förleder dig, så hugg av den, det är bättre för dig att ingå i livet lytt, än att ha båda händerna och att gå in i helvetet, i den eld som aldrig skall släckas, där mask inte dör och elden inte släcks." Han upprepar det om och om igen också. Jag måste säga att jag tycker att hela denna doktrin, att helvetets eld är ett straff för synd, är en doktrin av grymhet. Det är en doktrin som satte grymheten till världen och gav världen generationer av grym tortyr, och Kristus i evangelierna, om du kunde ta honom såsom hans krönikörer beskrev honom, måste verkligen behöva anses vara delvis ansvarig för det.
Det finns andra saker av mindre betydelse. Det är händelsen med svinen i Gergesa [Lukas 8:21], där det sannerligen inte var särskilt vänligt mot grisarna att låta de onda andarna få fara in i dem, och få dem att rusa ner för backen ner i sjön, där de drunknade. Man måste komma ihåg att han var allsmäktig, och han kunde ha gjort så att de onda andarna bara gick iväg, men han valde att låta dem fara in i grisarna. Sedan har vi den märkliga berättelsen om fikonträdet [Matt 21:18], som alltid har förbryllat mig. Ni minns vad som hände med fikonträdet. "När Jesus tidigt på morgonen vände tillbaka till staden, blev han hungrig. Han fick då se ett fikonträd vid vägen och gick fram till det men fann inget annat än blad på det. Då sade han: Aldrig någonsin skall det växa frukt på dig. Och genast vissnade fikonträdet. När lärjungarna såg det, blev de mycket förvånade och frågade: Hur kunde fikonträdet vissna så plötsligt? Jesus svarade dem: Amen säger jag er: Om ni har tro och inte tvivlar, skall ni inte bara kunna göra det jag gjorde med fikonträdet. Ni skall också kunna säga till detta berg: Lyft dig och kasta dig i havet, och det skall ske. Allt vad ni ber om i er bön skall ni få, när ni tror." Detta är en mycket underlig historia, eftersom det inte var rätt tid på året för fikon, kunde man verkligen inte skylla på trädet. Jag kan inte själv se att vare sig Kristi visdom eller dygd står lika högt som vissa andra människor, kända i historien. Jag tror jag sätter Buddha och Sokrates över honom i dessa avseenden.

Den emotionella faktorn
Som jag sa tidigare, tror jag inte att den verkliga orsaken till att människor accepterar religion har något att göra med argumentation. De accepterar religion på känslomässiga grunder. Man har ofta hört att det är väldigt fel att angripa religionen, eftersom religionen gör människor dygdiga. Så har jag hört, men jag har inte märkt det. Ni känner naturligtvis till parodin på detta argument i Samuel Butler bok Erewhon Revisited. Ni minns att i Erewhon fanns en viss Higgs som anländer till ett avlägset land, och efter att ha tillbringat en tid där flyr han från landet i en ballong. Tjugo år senare kommer han tillbaka till det där landet och finner en ny religion där han dyrkas under namnet "Solbarnet" och det sägs att han uppsteg till himlen. Han finner att högtiden för himmelsfärden snart ska firas, och han hör professorerna Hanky och ​​Panky säga till varandra att de aldrig sett mannen Higgs med egna ögon, och att de hoppas att de aldrig kommer att göra det, men de är översteprästerna i religionen Solbarnet. Han blir mycket upprörd, och han stiger fram till dem och säger: "Jag kommer att avslöja allt detta humbug och berätta för folket i Erewhon att det bara var jag, mannen Higgs, och jag for upp i en ballong." Han blev då tillsagd: "Du skall inte göra det , eftersom all moral i detta land är bunden runt denna myt, och om de en gång får veta att du inte uppsteg till himmelen kommer de alla att bli onda", och på så sätt blir han övertygad och han går tyst iväg.
Det är tanken - att vi alla kommer att vara onda om vi inte hålla oss till den kristna religionen. Det tycks mig som att de människor som har hållit sig till den oftast har varit väldigt onda. Ni finner detta märkliga faktum, att ju mer intensiv en religion har varit under en period och ju djupare den dogmatiska tron har varit, desto större har grymheten varit och desto värre har sakernas tillstånd varit. I de så kallade Trons tidsåldrar, när man verkligen trodde på den kristna religionen i hela sin fullständighet, fanns inkvisitionen med all sin tortyr, då fanns miljontals olyckliga kvinnor som brändes som häxor, och det praktiserades alla slags grymheter på alla typer av människor i religionens namn.
Ni finner när ni ser runt om i världen att varenda lilla framsteg i humanitet, varje förbättring av straffrätten, varje steg mot minskning av risken för krig, varje steg mot bättre behandling av de färgade raserna, eller varje lindring av slaveri, varje moraliskt framsteg som har varit i världen, har konsekvent blivit motsatt av världens organiserade kyrkor. Jag säger helt avsiktligt att den kristna religionen, som den är organiserad i sina kyrkor, har varit och fortfarande är den främsta fienden till moraliska framsteg i världen.

Hur kyrkorna har motarbetat framsteg
Ni kanske tycker att jag går för långt när jag säger att det fortfarande är så. Det tycker inte jag att jag gör. Tänk på detta faktum. Ni kommer att stå ut med mig om jag förklarar det. Det är inte ett trevligt faktum, men kyrkorna tvingar mig att omnämna fakta som inte är trevliga. Tänk er att i denna värld som vi lever i idag, att en oerfaren flicka är gift med en syfilitisk människa; i det fallet säger den katolska kyrkan: "Äktenskapet är ett oupplösligt sakrament. Du måste uthärda celibatet eller förbli tillsammans, du får inte använda preventivmedel för att förhindra uppkomsten av barn som föds med syfilis." Ingen vars naturliga sympatier inte har blivit förvrängda av dogmer, eller vars moraliska karaktär inte blivit helt död och okänslig för allt medlidande, kan hävda att det är rätt och riktigt att detta sakernas tillstånd bör fortsätta.
Det är bara ett exempel. Det finns många sätt på vilka, i detta nu, som kyrkan, genom sitt insisterande på vad man väljer att kalla moral, utsätter alla sorters människor för ett oförtjänt och onödigt lidande. Och naturligtvis, som vi vet, är den till största delen fortfarande en motståndare till alla de framsteg och förbättringar som minskar lidandet i världen, eftersom den har valt att etikettera som moral en viss smal uppsättning uppföranderegler som ingenting har att göra med mänsklig lycka; och när du säger att det eller det borde göras eftersom det skulle bidra till mänsklig lycka, tror de att det inte har någonting att göra med saken alls. "Vad har mänsklig lycka att göra med moral? Syftet med moral är inte att göra folk lyckliga."

Rädsla, religionens grund
Religion bygger, tror jag, i första hand och huvudsakligen på rädsla. Det är dels skräcken för det okända och dels, som jag har sagt, önskan att du har en sorts äldre bror som kommer att stå vid din sida i alla dina bekymmer och tvister. Rädsla är grunden för det hela - rädslan för det mystiska, rädsla för nederlag, rädsla för döden. Rädsla är grymhetens förälder, och därför är det inte konstigt om grymhet och religion har gått hand i hand. Det beror på att rädslan är grundvalen för dessa båda företeelser. I denna värld kan vi nu börja förstå saker en aning, och att behärska dem lite med hjälp av vetenskapen, som har trängt sig fram steg för steg mot den kristna religionens, mot kyrkors, och mot alla gamla fördomars opposition. Vetenskapen kan hjälpa oss att komma över den fega rädsla som mänskligheten har levt med i så många generationer. Vetenskapen kan lära oss, och jag tror att våra egna hjärtan kan lära oss, att inte längre be om imaginärt stöd, att inte längre uppfinna allierade i himlen, utan snarare att se till våra egna ansträngningar här nedan för att göra den här världen till en bättre plats att leva i, i stället för den sorts plats som kyrkorna i alla dessa århundraden har gjort den till.

Vad vi måste göra
Vi vill stå på egna ben och se rättvist och rakt på världen - dess goda förhållanden, dess dåliga förhållanden, dess skönhet och dess fulhet; se världen som den är och inte vara rädd för det. Erövra världen med intelligens och inte enbart genom att slaviskt dämpas av den fruktan som kommer från den. Hela föreställningen om en Gud är ett begrepp som härrör från den antika orientaliska despotismen. Det är en uppfattning ganska ovärdigt fria män. När man hör folk i kyrkan förnedra sig själva och säga att de är eländiga syndare, och resten av det där, verkar det föraktligt och inte värdigt människor med självrespekt. Vi borde stå upp och se världen ärligt i ögonen. Vi borde göra det bästa möjliga av världen, och även om den inte blir så bra som vi önskat, är den trots allt ändå bättre än vad dessa andra har gjort av den i alla dessa tider. En bra värld behöver kunskap, vänlighet och mod, den behöver inte en ångerfull längtan efter det förflutna eller att fjättra den fria intelligensen med ord som yttras för länge sedan av okunniga män. Den behöver en orädd inställning och en fri intelligens. Den behöver hopp för framtiden, att inte se tillbaka hela tiden mot ett förflutet som är dött, vilket vi hoppas kommer att vida överträffas av den framtid som vår intelligens kan skapa.

[users.drew.edu]

22 sep. 2013
Rubrik Medlem Läst av Postat

  Varför jag inte är kristen, Bertrand Russell

Public Service 2452 22/09 12:25

  Fikonträdet

Anonym användare 581 22/09 19:02

  1927

Public Service 629 22/09 19:21

  Dessutom

Anonym användare 616 22/09 22:06

  The Faith of a Rationalist, Bertrand Russell

Public Service 382 29/10 15:12

  Re: Varför jag inte är kristen, Bertrand Russell

Anonym användare 330 18/11 21:34

  Guds existens, fri vilja och själen

Public Service 492 18/11 22:07



Beklagar men endast registrerade användare får skriva inlägg på detta forum.

Klicka här för att logga in

Användare Online

Gäster: 28
Web Analytics